81

I natt vaknade jag av att jag grät. Jag kröp tätt intill dig och somnade om. Imorse var jag helt matt av ledsenhet, hela dagen har jag balanserat på gränsen till tårar utan att förstå varför. Du har varit hemma mer än en vecka nu och det är flera dagar till du åker igen. Din resa blev framflyttad och vi har spenderat massor av tid tillsammans och gjort massor av roliga saker. Jag har inte känt av att du ska åka alls, utan bara njutit av att vi är tillsammans. Men ändå känns det som alla skratt har försvunnit. Konstigt.

80

Och så kom du äntligen hem i söndagskväll. Varenda sekund nu när du är hemma njuter jag. Jag har vaknat flera gånger de två sista nätterna och varje gång när jag känner din varma kropp bredvid min i sängen så bara kryper jag ännu närmare och luktar på din hud och trasslar in mina armar, fingrar och ben i dig. Jag blundar och lyssnar på din röst när du pratar i telefon med dina kompisar och jag slappnar av i hela kroppen när du stryker mig över håret och pussar mig i pannan. Det var alla hjärtans dag igår. Du hade skrivit ett 4 sidor långt brev till mig. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna tycka om mig så mycket som du gör. Alla vackra ord känns som om de inte handlar om mig eftersom jag aldrig hört dem förr, men jag vet ju att det är så du ser på mig och det gör mig alldeles varm och lycklig. Du gav mig brevet när du skulle åka och handla till oss och jag grät, men nu för att det blir för mycket. Först all saknad och sen bara tomhet och sen kommer du hem och skriver saker som att du vill dela resten av ditt liv med mig, du aldrig trodde att man kunde älska någon som du kommit att älska mig mm blev för mycket. Du kom tillbaka med röda rosor och geléhjärtan och sa att känslan av att köra upp på vår parkering och veta att jag är hemma är det enda du behöver det är den enda riktiga lyckan. Du har börjat titta på nya jobb och även om jag vet att det är en process antagligen på minst ett år, antagligen fler, så bara att du vill ändra din situation för vår skull gör mig helt stum. Jag trodde aldrig det. Och nu skäms jag för att jag sjunker så långt vissa stunder när du är borta. När du lägger din tid på att skriva brev till mig, ta bilder på allt du upplever för att jag ska kunna få vara med lite sen när du kommer hem sitter jag och tycker synd om mig själv, låter tankar på andra komma in och önskar att allt var annorlunda för en sekund. Jag skäms och jag vet att nu har jag fått en chans att göra om och göra rätt. Du åker i gen om lite mer än en vecka och då ska jag inte sjunka någonstans. Då ska jag ta fram ditt brev och läsa det om och om igen.

79

Vi har just chattat på skype. Du är deppig. Inget med din resa blev som du hoppades, du längtar hem och du längtar efter mig skriver du gång på gång. Jag borde bli glad men jag känner ingenting. Jag kan inte ta in din depp för den får inte plats bredvid min. Det jag vill fråga är om du tycker att det är värt det. Om du tycker det är värt att jag är helt förstörd vissa dagar och helt tom andra dagar och helt avtrubbad och utan känslor och saknad efter dig resten av dagarna. Och om det är värt att allt du ser och gör i dina länder i världen hela tiden grusas av att du inte riktigt vill vara där men ändå hela tiden åker iväg. Allt det vill jag fråga, men det kommer jag aldrig att göra såklart. Jag nöjer mig med att veta att just nu i den här stunden gråter jag inte och jag har planer jag ser fram emot och du ligger bakfull ensam på ett hotell någonstans i världen och har hemlängtan och intalar dig att det visst är värt det.

78

Det är onsdag och solen skiner fortfarande. Idag gråter jag inte och igår grät jag inte. Jag pratade med en vän i måndags, jag sa till henne att den här vintern har det hänt nåt med mig. Jag vet inte om jag ser mig själv som en glad person längre. Jag har alltid refererat till mig själv som ljus och lätt och skrattande och rycka på axlarna. Men så känner jag inte längre. Men det är kanske så det är, livet. Det går i vågor och det har varit en mörk och kall vinter. Men jag saknar henne. Hon som fanns innan jag träffade dig och hon som inte visste hur ont det gör att sakna. Det var roligare att vara henne. Lättare framförallt.

77

Det är söndag och solen skiner från en klarblå himmel utanför, jag sitter inne och gråter så tangentbordet är alldeles blött. Jag sitter och tittar på bilder på min pojkvän på facebook och gråter. Jag är så jävla sorglig.

76

Jag har hållit mig sysselsatt mer eller mindre hela tiden sedan du åkte. Jag glider snabbt till känslan och rutinerna jag hade innan jag träffade dig. Jag går på parmiddagar ensam, smsar runt till mina vänner för att se vad som händer under helgen och nappar på det som känns roligast. Helt fri och så jävla förbannad. Arg för att du gör så här mot mig. Att du låter mig sakta med säkert fasa ut dig ur mitt liv de veckor du är borta för att sedan komma hem några dagar och vända upp och ner på allt och göra mig alldeles förvirrad och splittrad, och sedan bara åka igen. Jag har för första gången berättat för en vän om hur det känns. Om hur känslor av uppgivenhet och trötthet ofta slår mig som ett knytnävslag. Att jag inte berättar för dig hur jag mår och hur jag känner längre när vi pratar med varandra. Hur jag ser alla runt mig göra saker ihop och dela allt från trista vardagskvällar med makaroner och korv till att gå på fest tillsammans, uppklädda och fina, titta på varandra genomrummet och känna hur lyckliga de är som har varandra. Jag har aldrig någonsin varit så ensam som jag är sedan jag träffade dig. Och jag har alltid varit en ganska ensam person. Det känns som vi inte är tillsammans och det känns som det är slut och jag är helt paralyserad för det är så jävla jobbigt att dagarna bara går och jag bara försöker leka glad och skrattar fast jag bara gråtergåtergåter inuti för det är inte så här jag vill ha det.

75

Idag år jag lunch med en vän jag inte träffat på minst 2 år. Vi hann prata i en halvtimme innan jag nämnde dig. Han berättade om sin son och att han och hans fru just flyttat till en ny lägenhet. Jag berättade om separationen från mitt ex, min flytt, vad jag lägger min tid på efter jobbet. Men så missade jag dig. När jag promenerade tillbaka till kontoret tänkte jag att det är nog många som fortfarande bara ser mig som en. Inte som en del av två eller en halva av något helt. Jag har aldrig i mitt liv känt mig som en av två och nu när jag önskar det mer intensivt än något annat så går det inte i af.

74

Jag har varit stark hela dagen. Jag känner mig stark och fri från allt tungt och klibbigt. Vi har sagt att vi inte ska höras så mycket när du är borta, mest för att jag bara går och väntar och jag måste ta mig ur det. Nu har du smsat och mailat varje dag fast du inte skulle och tidigare skypade vi. Jag vet inte vad det är med vår tajming men nu när jag känner mig helt ok så är du helt knäckt. Du sa att du inte tycker någonting är roligt, du ser att allt är vackert och häftigt, men utan mig spelar det ingen roll. Och jag tycker att det är så konstigt hur vi delar upp rollen som den starka. Men det kanske är så, när du känner att jag inte kraschar tillåter du dig att känna efter? Oavsett så är dagarna utan dig skit, men just nu funkar det och det gör mig glad. Jag nynnar med i bilen, jag träffar folk och jag ringer till vänner fast jag inte tycker om att prata i telefon. Och nu sitter vi och chattar och skämtar om bajs. Det är en bra kväll.

73

Bakfull söndag. Jag sov hos min vän inatt. Jag låg sked bakom henne och sköt upp att få ligga ensam i min säng utan dig en dag till. Men så halv sex imorse ringde det på dörren och hennes dejt kom. Så jag hamnade på soffan med mina tankar. Detta eviga pladder jag har i huvudet. Hur ska jag få tyst på det??

Vi var ute igår. Gjorde oss båda superfina med klänning och kjol och höga klackar. Jag fick mycket uppmärksamhet, behövde inte betala någonting på hela kvällen. Ändå kände jag bara trötthet. Över att jag är så bottenlös på bekräftelse när du är borta att jag klär mig i kläder som inte alls är jag, går till ställen som jag inte trivs på. Och det är inte ens härligt med uppmärksamheten, jag tänker bara på hur mycket finare, roligare, charmigare du är. Hur du luktar och hur du säger att jag är som vackrast på morgonen när jag vaknar med rufsigt hår, oskminkad och med grejs i ögonvrån. Det har ingen sagt innan dig. Och jag har bestämt mig för att lita på varje ord som handlar om när du tycker jag är som finast.
När du åkte kl 5 på morgonen hade vi haft en härlig kväll innan, jag somnade om och sen när jag vaknade kl 10 så visste jag att du var borta, men jag hade stålsatt mig. Jag tvingade bort alla tankar på dig och körde på med min dag. Som slutade i soffan hos min vän och den här dagen har varit bakfull och tung och fylld med massor att göra men med en värk ÖVER ATT DU INTE ÄR HÄR. Du skickade ett sms och berättade var du var och så, sen skrev du att du tittar på en bild jag skickade och känner i hela kroppen att den där tjejen älskar du, att du älskar mig. Och jag älskar att du gör så för du vet att det ger mig lite lugn i hjärtat att veta att du tänker på mig lika mycket som jag tänker på dig, men jag hatar att du alltid alltid åker i väg och att dagarna hemma blir färre och färre, men jag älskar dig så himla mycket att jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget, skriva ut all klagan när det blir för jobbigt och sen bara fokusera på annat. Men det är som en annan vän sa till mig, det suger när man börjar hitta quickfix och strategier för att ta sig igenom dagarna som ska vara livet.

72

Jag måste byta fokus. Jag vill inte känna så här och så mycket längre. Jag vill bara luta mig tillbaka, ta emot allt och bara rida ut stormen. Göra det med ett lugnt om att jag står kvar i mitten av mitt eget liv där det viktigaste är att skratta ärligt. Jag vill inte förlora flera veckor per år för att du är borta och det bara blir en smärtsam väntan för mig. Sen när blev det så dåligt att tycka om någon så mycket? Och hur tar jag mig ur det?

71

Han killen jag träffade innan dig har kommit på tal lite nu på sista tiden. Kanske beror på att jag tänkt på honom ganska mycket, eller att du har träffat de gemensamma vänner jag har med honom eller så har du känt att något ligger i vägen. Precis som jag kan känna ibland. Hursomhelst. Du har frågat om honom, jag har tidigare aldrig ens sagt vad han heter men nu försa jag mig. Och du frågar. Jag svarar så gott jag kan men jag har ljugit en gång. Jag kunde inte få mig själv till att svara ärligt på frågan om han har varit ute hos mig i min gamla lägenhet. Den jag hade när du och jag träffades. Du tror att allt startade med dig där jag bor nu och även där jag bodde innan. Och jag kunde inte få mig själv att ta det ifrån dig. Direkt efter kände jag att det här kommer jag att få ångra men då var det försent. Så. Jag har ljugit för dig och det skär i mig.

70

Om man ligger på sidan och gråter så rinner tårarna över näsan och in i det andra ögat. Det känns nästan som att vara under vatten.

69

Jag tänker mycket på kärlek. Det har ju med dig att göra såklart, men också med dagarna, livet, alla tankar som snurrar och jag vill förstå. Jag undrar om det är så för alla. Att kärleken är det enda som kommer åt en på riktigt. Som gör en stark tjej liten och svag, eller får en osäker kille att sträcka på sig och stolt se sig om på gatan när han går ifrån tjejen som just kysste honom mitt bland alla andra.

Hur viljan att bli älskad kan få en att bete sig på de märkligaste vis. Men också hur känslan av att vara älskad skimrar omkring en och gör en till den bästa versionen av en själv. 

Varför lägger jag så mycket tid på att fundera på det här? Jag har tidigare i livet alltid tyckt att min egen lycka är den viktigaste. Nu kan jag utan att tveka sätta din lycka före min. Är det så det ska vara? Är det så det kommer att vara? Kommer det att vara värt det i slutändan? Kommer de stunder då luften tar slut för det finns bara lycka och kärlek att andas att vara så starka att de alltid kommer att vara värt att kämpa för? Eller har sagorna inga riktigt lyckliga slut?

Den lycka jag kände för två år sedan kom långt inifrån mig själv. Jag fyllde mina dagar med min egen lycka och  min dåvarande pojkvän var också en lycka men lite mer i utkanten. Han kom inte riktigt åt mig och jag kom inte riktigt åt honom. Men vi var trygga i det. Vi levde i våra respektive liv och hade bara de bästa stunderna tillsammans. Vi tog fram en modell som passade och det tog inte andan ur oss och vi grät inte ensamma på toaletten eller krampaktigt höll i varandra om natten eller blev knäsvaga när vi såg varandra. Men vi var varma inombords i varandras sällskap och vi var snälla mot varandra och vi gjorde så gott vi kunde. Ibland tänker jag att det kanske var det som var den lyckan som man letar efter. Den lugna som inte krossar en utan ger en plats att andas och gå dit man vill.

Men så är det ju stunderna med dig då ingenting och allt vill få plats i bröstet och världen omkring slutar att finnas för det är bara du och jag och våra hjärtslag som slår bredvid varandra.

68

Du säger ofta att vi är som en liten familj. Att du och jag och vårt hem och husdjuren är en egen liten ö. Att du blir varm i magen av att känna ett litet smakprov på hur det kan vara när det är på riktigt. När du ligger och kollar sporten och jag går och skrotar  på kvällarna eller när jag sitter i soffan och jobbar med datorn i knät och du står i köket och nynnar och lagar mat och sen ber mig duka och vi tänder ljus och pratar om dagen och hur veckan ser ut och om något gjort oss glada eller ledsna. Hur vi har samma tid på morgonen och båda hatar när klockan ringer och snoozar alldeles för många gånger. När jag har duschat står jag och sminkar mig när du står i duschen och det gör inget att det är bilkö för jag kliar dig i nacken när du kör och du säger att det här är livet och jag vill bara pausa. Pausa pausa och behålla sekunder minuter och allt jag och vi känner. Helst i en liten ask så jag kan sitta på pendeln när du inte är hemma och öppna den och bara andas in vår lycka.

67

Vi har haft en helg tillsammans. Det började med tjafs. Skavtiden har kommit tillbaka och det är först idag som det känns lite bättre. Inte för att vi varit osams till nu utan för att lugnet har inte kommit helt än.
Jag spelade martyr hela vår första dag tillsammans. Du hade tagit ledigt och jag var ledig. Jag ville träna och du sa som alltid att det var ok. Men sen kröp det fram att det inte alls var ok och då entrade martyren scenen. Jag sa att jag inte kunde pausa mitt liv bara för att du kommit hem, att du måste förstå att jag skaffar och formar en vardag utan dig som jag vill behålla även om du är hemma. Jag sa att när du är hemma spenderar vi mest tid med dina vänner och din familj och jag vet att det är på de villkoren jag får vara tillsammans med dig utan att du känner att du väljer bort något eller några, jag sa att jag inte kan räkna med dig och gör planer på egen hand och att du inte kan kräva att du ska vara en självklar del i allt jag gör eftersom du alltid åker ifrån mig. Att du är borta ur mina dagar  två veckor och de dagarna eller den veckan du är hemma är det lite som om du är på besök. Du blev sur och kallade mig martyr och fattade inte hur det alltid kunde vara så synd om mig. Jag orkade inte svara utan kände bara hopplöshet.
Så började vår helg tillsammans.

Sen släppte det lite. Jag bet mig i läppen och ansträngde mig för att det skulle vara lätt och du sa snälla saker hela tiden och pysslade om mig. Men det är tufft. Jag älskar dig så mitt hjärta brister och jag vill så gärna att det här ska fungera och vi pratar och vi pratar men det slutar alltid med att du åker i af. Och nu har jag lovat både mig själv och dig att det ska vara lättare och jag märker att jag redan nu börjar planera in saker och boka upp mig och kanske sova hon någon kompis för att inte göra fallet så hårt. Jag är stressad över att jag ska bli ledsen och det är flera dagar kvar. Jag önskar att jag inte tyckte om dig så mycket och vissa stunder vill jag stänga dörren till hjärtat och bara öppna den för lätta, oseriösa och glada bekantskaper, som fyller mig med skratt men inte lämnar några avtryck. Jag vill ha något eller någon att luta mig mot när det är för tufft utan dig, men jag vet att de två världarna aldrig kommer att kunna finnas tillsammans. Och jag vet att jag väljer dig, alltid alltid dig.

66

När du är hemma reser jag iväg, vår underbara tajming. Nu är det du som ligger hemma ensam i sängen. Du har skickat flera sms om hur ensamt det är, hur mycket du saknar mig, att sängen är alldeles för stor mm. Jag har för mycket i huvudet och fokus på jobb för att kunna ta in och förstå. Helt ombytta roller. Jag förstår att det är lättare för dig. Och du kanske kan förstå att det inte alltid är så kul för mig. Du skriver att jag inte säger att jag saknar dig tillräckligt, att jag inte hör av mig så ofta. Jag blir irriterad. Du faller efter en dag men tycker det är jobbigt när jag är deppig efter en vecka.

65

Det är ju ändå det här som är livet. Att känna. Att bestämma med hjärtat och magen istället för hjärnan. Att älska, gråta, skratta. Känna lycka lika starkt som sorg. Känna sakna lika intensivt som mjuka fingertoppar lätt mot huden. Att tro att hjärtat ska brista för varje andetag och förvånas över hur det håller hur ont det än gör. Låta tårarna rinna för att det finns för mycket inuti. Våga finna tröst och ro i ensamheten och lita på att lycka aldrig kan komma med en annan människa utan bara finns där. Skratta så det gör ont i magen och känna en svindlande känsla när du inser hur vackert allt är och hur lyckligt lottad du är för alla du har omkring dig som du älskar. Våga ringa upp och säga förlåt. Äta den sista biten pizza fast du är så mätt att du tror du ska kräkas. Sitta i en taxi ut i natten i fina kläder och läppstift och känna att just den här kvällen kommer att bli underbar. Vakna bredvid någon du älskar. Pirret när du kysser någon för första eller tusende gången. Kunna släppa taget när du vet att det är dags. Att våga lita på en annan människa och ge sitt hjärta till någon som kan krossa det på en sekund. Livet.

64

Nu har jag hamnat i min egna lunk igen. Jag kliver upp lite tidigare på morgnarna för att hinna gå och skrota lite hemma innan jag måste åka och jobba. Laga frukost, kolla lite morgon-tv, hinna sminka mig. Samma när jag kommer hem, jag äter ofta inte middag förrens vid 21 tiden, fyller mina kvällar med träning och annat. Det känns rätt ok. Nu är du bara en molande men svag känsla i magen, som att nåt fattas hela tiden men inte tar över. Det tokiga är ju att snart kommer du hem en kort sväng innan du åker igen, då hinner säkert allt jag byggt upp nu rasa ihop och så får jag börja om. Eller så får jag försöka att inte känna så mycket. Stänga av lite mer.

63

när jag ändå skriver om drömmar så drömde jag om killen jag träffade innan dig inatt. Han satt bredvid mig på en säng och strök mig över håret och pussade mig i pannan. Jag har tänkt på honom en del den sista veckan. Jag har träffat gemensamma bekanta och jag har hört hans namn. Jag undrar hur han mår och om han har det bra. Jag skulle vilja fråga, men jag vet att det är dumt att öppna den dörren. Och jag vet att jag ger tankarna på honom utrymme för att jag känner mig så ensam och tycker det känns hopplöst med allt ditt resande.

Du är min kärlek, men bland undrar jag hur mina dagar sett ut om du inte hade kommit in i mitt liv. Hade vi träffats ändå? Jag vill gärna tro det eftersom jag tror att vi är meningen. Men det kanske finns fler som kunde ha varit meningen?

62

Det är så märkligt, jag har sovit så himla dåligt de senaste nätterna. Jag har vaknat flera gånger varje natt och badat i svett och drömt om ensamhet. Att du lämnat mig, gått ifrån mig utan att vända dig om eller dragit undan din hand när jag försökt ta den. Två gånger har jag vaknat av att jag gråtit. 

Jag borde ju egentligen vara ok nu eftersom jag fyller mina dagar med arbete och träning och samtal med andra n mig själv, men eftersom jag inte får sova är jag ett vrak i af.

61

Det släppte lite igårkväll. Ångesten och ledsenheten blev väldigt mycket lättare. Nu kan jag pusta ut och hoppas på att hålla mig stadig till nästa svacka.
Jag satt och jobbade till 24, då ringde du, ändå borta från andra sidan jorden. Det var helt underbart att höra din röst, vi pratade i mun på varandra och skrattade. Du berättade att du hade en massa planer för vår semester. Att vi kanske kunde resa i samma veva som nåt av dina jobb så att det skulle bli billigare och vi kunde vara tillsammans längre. Jag berättade om alla mina jobb och att vi ska fira när du kommer hem. Fira att vi har varandra och att vi blivit bättre på att vara tillsammans när vi är isär. Vi sa att vi älskade varandra innan vi la på och jag grät inte en endaste liten tår.

60

Jag kanske mår så här för att jag just fick mens. Hoppas.

59

Vi har lovat varandra att bli bättre på att höras när du är ute och reser. Vi är dåliga på att prata i telefon och vi läser in alldeles för mycket i varje andetag och paus och tonläge. Vi ska försöka smsa varandra och behålla lite tillsammans i varandras dagar fast vi inte är på samma ställe. Jag har skickat massor av sms. Du har skickat sms tillbaka. Jag skriver att jag saknar dig såklart. Men jag skriver också att allt är toppen, att jag är glad och att det inte gör något att det är grått och ruskigt ute. Jag skriver att det är roligt för jag har så mycket jobb och inte en ledig stund och att jag har roliga planer i helgen att se fram emot. Jag skriver inte att de blöta snöflingorna som singlar ner lägger sig tillsammans med tårar både på kinden och överallt. Att jag jobbar för att inte behöva tänka på dig och att jag hatar det. Att mina planer i helgen ger mig ont i magen av stress och att jag vaknar varje morgon med svullna ögon och påsar och ringar som gör att jag ser mer död ut än levande. Jag skickar mms på mig själv till dig som jag har fixat till för att jag ska se pigg och glad ut och leva upp till mina sms som ska låta dig slippa oroa dig och ha dåligt samvete för att du åker i från din bräckliga och osäkra flickvän som har ett känsloliv som skulle slå ut ven det starkaste lyckopillret. Där där kan för övrigt kanske vara världens längsta mening.

58

Jag funderar mycket just nu. Det är en ständig dialog med mig själv. Jag undrar varför jag är så stark och cool och tycker så mycket om mig själv när jag är ensam. I mitt egen sällskap är jag helt ok och jag tycker jag att jag är fin utan smink och att det inte gör nåt att jag inte har så stora bröst eller att det är mysigt att gå i tofflor och pyssla hemma. Att det räcker. Att jag inte behöver springa på hippa klubbar eller alltid ha AWs inplanerade med coola personer. Men så när Du är med så vill jag att du ska tycka jag är rolig, jag vill vara full av energi och få dig att skratta och jag vill vara charmig och ha söta ansiktsuttryck och få fin rumpa i jeansen och klä mig kvinnligt för att jag vet att du gillar det. Jag jämför mig med andra och tycker att jag är tråkig och färglös att jag inte är så cool och inne som jag kanske en gång i tiden var. Jag vill köpa märkeskläder för att impa lite på dig, fast du vet att jag skiter i kläder. Och när jag är ensam och står framför spegeln i bara trosor och svankar lite och putar med rumpan och tycker att jag är läcker så får jag samma hållning som en säck när du är med och kryper ihop och tänker bara på att min hud är torr och narig och jag är blek som en liten degklump. Varför det är så här förstår jag inte. Du öser komplimanger och bekräftelse över mig och jag hör vad du säger men inget fäster. Det är som en semester när jag är ensam, då tycker jag att mina kläder är fina och att jag är bra. Men ensam utan dig är ju det värsta som finns så det är inte konstigt att det är svårt att få ihop. Är jag ensam om att ha de här tankarna? Är alla andra trygga glada och lyckliga och älskar sig själva i alla situationer? Ibland känns det så och då undrar jag om man kan få ett recept med piller så att jag kan få känna lika.

57

Jag jobbade sent igår. Kom hem vid 24 och var helt slut. Du hade lagt ut små gulliga lappar runtomkring i huset. När jag hittade en lapp på toaletten där du skrivit att du älskade mig började jag gråta. Igen. Det är så himla himla tomt och jag tycker ingenting är roligt just nu.

56

Nu har vardagen satt igång och du har åkt i väg på din första resa för i år. Det är så märkligt, för under den senaste månaden när vi umgåtts mycket och sovit ihop nästan varje natt så har jag stundtals nästan känt mig lite avtrubbad inför oss. Det har känts som jag inte fått den tiden ensam jag behövt och jag har känt att jag har anpassat mig mycket efter dig och oss och prioriterat dig framför allt. När jag inte varit så kärleksfull och fysisk som jag brukar har du blivit orolig. När vi inte har haft sex så ofta som vi brukar har du frågat om jag inte tänder på dig längre. Din oro har trubbat av mig ännu mer och jag har sagt till mig själv på skarpen att nu får jag skärpa mig, att det viktigaste är att vi har det bra för du är min kärlek och min livskamrat och att jag vill att du ska vara lycklig varje minut tillsammans med mig. Trots det har jag märkt att du gått och tänkt på det här, på oss.

Men så  förra veckan kom det. Ångesten och osäkerheten och all gråt. Jag har frågat om dina ex, jag har frågat hur mycket du tycker om mig. Jag har klankat ner på mig själv, på att jag är blek och inte alltid orkar raka benen. Jag har sagt att jag inte är säker på om det kommer att vara vi. Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Och så gråter jag. Hela tiden, jag gråter när jag ska sova, jag gråter innan du vaknar, jag gråter när du är och tränar och mest gråter jag inuti hela hela tiden för det bara värker. Och så åkte du imorse och ska vara borta länge och jag ville krypa in under ditt skin och följa med och jag försökte memorera din doft och dina händer och fingrar som smeker mig och hur du pussar mig i pannan och stryker mig över håret samtidigt som jag hela tiden vänder mig bort för det gör för ont att släppa fram all saknad innan du åkt. Jag anklagar dig för att du inte visar hur mycket du tycker om mig, fast det är det enda du gör hela hela tiden men det är lättare att vara arg än att gråta och när vi sa hej då och du sa att du älskade mig svarade jag inte utan satt mig i bilen och grät så jag skakade.

55

I mellandagarna kom du med alla dina saker och flyttade in. Jag har varit väldigt försiktig med att vara drivande eller pushande i frågan om du ska flytta hem till mig eller inte. Snarare tvärtom, jag har varit avvaktande och försiktig. Velat att det helt och hållet ska komma från dig så jag inte på något sätt tar ifrån dig det du älskar och där du älskar att vara. Jag är fortfarande rädd att du inte ska trivas och att du innerst inne har ont i magen och saknar ditt liv. Men du säger att du aldrig varit lyckligare och att du älskar att vi alltid kan somna och vakna tillsammans. Jag blir alldeles pirrig av lycka när jag ser dina saker i toalettskåpet och när jag kommer hem och du sitter framför brasan och läser. När jag går och lägger mig före dig på kvällarna och hur du sen kryper ner bredvid mig och kramar mig hårt och jag vaknar till och bara känner värme i hela kroppen och jag kan knappt andas för jag älskar dig så mycket.

54

Det var så länge sedan jag skrev sist. När jag läser det förra inlägget får jag tillbaka den massiva känslan av trötthet, irritation och uppgivenhet jag kände då. Vi har haft kanske 3½ gräl sedan vi träffades första gången. 2½ av dem i december. Tack och lov är det bara att skaka av sig. Vi har haft en tuff månad och vi kom ur den mer helskinnade än innan. Det har hänt massor sen sist. Vi har sagt att vi älskar varandra. Du sa det först, sen gick jag och hade ont i magen för att jag ville så gärna säga det tillbaka men kunde inte. Orden liksom kom aldrig ut. Men så en kväll sista veckan innan jul i bilen på väg till mig så pratade vi om att vi skulle fira julen tillsammans. Att det var första gången för dig. Tillslut sa jag bara till dig. Du vet väl att jag älskar dig? Att du är så speciell för mig att allt tar lite längre tid. För gör jag fel får jag inte en andra chans att göra det rätt från början. Du log och sa att du visste det redan. Jag tänkte att nu är det liksom på riktigt. Det är du och jag.

53

Jag kanske överreagerar. Eller är väldigt orättvis. Jag vet inte, ni får berätta för mig. Jag har ju tidigare skrivit att både du och jag just nu jobbar dygnet runt. Det är så den här tiden på året. Jag menar verkligen inte att gnälla, men just nu är det jobb och att orka med det som upptar mycket av min och vår kraft.
Du var på julbord igår, julfest med ditt jobb. Du undrade om jag inte kunde komma in och sova i stan med dig. Självklart kunde jag det. Du är hos mig mestadels av dagarna när du inte reser och det är verkligen min tur att åka till dig. Jag hade inga saker med mig så jag behövde ändå åka hem till mig för att packa en väska och fixa lite där hemma. Kl 20 åkte jag från jobbet, kl 21.30 åkte jag hemifrån till dig. Jag var helt slut, var på väg att somna framför ratten flera gånger. När jag kom till dig skickade jag ett sms och sa att jag verkligen hade velat vara vaken när du kom men att jag var för trött och att jag skulle uppskatta om du inte väckte mig när du kom hem. Då skulle jag vara pigg och glad och pussa på dig hela morgonen efter.

Till allt hör att jag inte behövde vara på jobbet förens kl 10. Jag småtjatade lite på dig om att vi kanske kunde unna oss en liten liten sovmorgon, få tillfälle att vakna i lugn och ro, kramas lite, vara nakna, ta en dusch tillsammans. Allt vi inte hunnit eller orkat på hela veckan. Du sa att bara för att det var julfest var det ingen anledning att komma sent och att det skulle se så dåligt ut om du inte kom in före 8.30 som vanligt. Jaha, ingen större sorg i det, jag kunde ju ligga kvar i sängen och det var ju sista dagen innan helgen.

Kl 01.40 rasslar det till i dörren och du ramlar in. Du klampar in med skorna och lägger dig på mig med alla ytterkläder och säger att du har en polare med dig som ska sova över. Du häver dig upp igen och ni börjar möblera om, bädda och fixa. Till det hör att ni båda är aspackade. Det är väskor överallt som ni gång på gång snubblar över utan att för den sakens skull flytta på. Det är ett jävla liv och jag känner bara total matthet. Jag är så vansinnigt trött och jag är så förbannad på dig att du inte, när du läst mitt sms berättat att du skulle ha sällskap med dig hem. Då kunde jag ha åkte hem igen, eller när ni bestämde att han (vem det nu är/var) skulle sova över kunde ha ringt mig, gett mig chansen att få åka. Vi har haft det här samtalet flera gånger. Du vill alltid ha kompisar och folk sovandes på soffan, jag avskyr att ligga 1 meter ifrån nån jag inte känner i din minimala etta. Vi har kommit fram till att eftersom vi bor på två ställen slipper jag kollektivtramset. Men tydligen inte igår, när jag är helt slutkörd, när jag helst vill sova hemma, när jag inte har lust att tvinga mig upp kl 7 för att slippa trängas om toaletten med en okänd, när allt jag vill är att gråta. Över trötthet, stress, måsten och krav. Då tycker du att det är en bra idé att komma hem och väcka mig och låta en polare sova på soffan. Jag vet att jag är gnällig, självisk och orättvis. Och jag önskar inget heller än att jag var så cool och glad och bra så jag bara kunde rycka på axlarna, somna om, vakna och smyga ner och köpa frukost till er. Det hade sett bra ut. Du hade velat ha det så, kunnat visa vilken cool och bra tjej du har. Men inte den här gången. Det finns helt enkelt inte nån kraft just nu.
Så jag bara åkte. Jag klev upp drog på mig kläderna och åkte till kontoret.

52

Ibland när jag har svårt att sova, alltid när du är ute och reser, ligger jag och tänker. Jag målar upp bilder och scenarion där du och jag kanske går på stan. Vi träffar ditt ex och jag är så himla fin och strålande och glad och gör allt rätt. Hon är sur och otrevlig och känner i varje andetag hur mycket lyckligare du är med mig. Du släpper mig inte för en sekund och jag njuter av att jag var den som fick dig. Jag vet inte varför jag  har det här behovet. Jag vet egentligen inte varför jag bryr mig om ditt ex alls. Det var du som gjorde slut, ni hade det inte bra tillsammans och min logiska del av hjärnan vet att det inte finns något hot någonstans. Men jag tror att jag är en person som njuter mer av allt underbart om jag har naglar som skaver lite här och där. Men där det bra alltid är störst

51

Du kom hem mitt i natten efter att ha varit ute med en kompis. Jag hade somnat med vaknade till när du kom. Jag hade massor jag ville berätta för dig, men var så trött att jag knappt kunde öppna ögonen. Du kröp ner i sängen och la dig nära bakom mig. Du höll om mig hårt och sa att du älskade mig. Det var första gången du sagt det på riktigt. Jag tryckte mig mot dig och höll hårt i din hand men sa ingenting tillbaka.

50

När vi sover tillsammans ligger vid nära hela natten. Vi är ett trassel och vaknar ofta genomsvettiga på morgonen. Jag vet inte om det beror på att jag är så vansinnigt kär i dig, men jag tycker du luktar så gott. Din morgonandedräkt luktar gott, din sovvarma hud luktar gott vårt nattsvett luktar gott. Det finns inget med dig jag inte tycker om

49

Du berättade att du stått vid fönstret nästan hela kvällen efter vårt samtal, du sa att du trodde jag skulle komma i af. Du sa att du hade haft svårt att sova, inte kunnat koncentrera dig på jobbet, förlorat mot din kompis i tennis som du ALLTID vinner över. Känt dig ensam och osäker på oss. Du sa att du aldrig varit med om det här tidigare och att det var det värsta någonsin. Jag tänkte att jag har varit med om exakt det så många gånger att jag nog är expert vid det här laget. Att jag övat upp en förmåga att tvinga mig själv att sova, äta och fungera för att det går inte annars. Jag hamnar i det för ofta. Jag slets mellan ångesten över att jag inte åkt till dig, som jag innerst inne velat och att det är bra att du får veta hur det känns när man inte kan andas ensam

48

Det var meningen att jag skulle ha åkt hem till dig igår, men jag kände i hela kroppen att jag inte orkade. Det var egentligen inte alls för jag var ledsen eller arg på dig. Jag var bara trött. Så innerlig trött. För mycket jobb och för svårt att säga nej till för många saker. Och du som är för trött och adrig säger nej fast du inte får plats med dig själv de få dagar du är hemma.
Jag skickade ett sms och sa att jag inte orkade. Du svarade att det var tråkigt, men att det var som det var.
Även fast jag inte ville och hade lovat mig själv att inte göra det ringde jag upp dig innan jag skulle sova. Vi pratade länge. Eller jag pratade mycket och länge. Det är så du vill ha det, du sätter igång mig, sen lyssnar du. För att slippa undan men ändå lösa. I slutet av samtalet sa jag till dig att det känns som jag tar ifrån dig det du älskar mest, att få vara hemma i din lägenhet, att få träffa dina vänner att få vara i stan och dricka öl och gå på klubbar. Då sa du att det kan jag ju inte göra för du älskar mig mest.

47

Vi hade vårt första gräl igår. Eller jag vet inte ens om det var ett gräl. Men vi var inte så snälla mot varandra och det gjorde väldigt ont. Vi jobbar båda två väldigt mycket just nu. Det är tidiga morgnar och sena kvällar och hela tiden tankar och stress som snurrar i huvudet. Vi kom hem sent igår och skulle trots att vi var dödströtta laga middag, kolla på en film och äta godis. Det sprack redan vid skärbrädan. All trötthet och  irritation och sprickor bara svämmade över. Vi snäste åt varandra och sa onödigt hårda saker. Jag började gråta. Inte så du såg men tillräckligt för att känna att min kväll var över och det var dags för mig att gå och lägga mig.
Du kom in och frågade om jag var sur. Jag orkade inte, ville bara vara ifred så jag sa att jag var trött och skulle gå och lägga mig. Du stormade ut ur rummet, sa att du tyckte jag var larvig och känslig och smällde igen dörren. Jag somnade ensam.

46

I söndags var jag svag. Det var lite bakfylla och lite ensamhet och lite ångest över att helgen alltid tar slut för fort. Jag frågade dig om ditt ex. Ibland gör jag det, ofta på söndagar. Du svarar tålmodigt på mina frågor. Det enda jag vill höra är att hon är sämre än jag. Att allt är bättre nu och att innan mig var ingeting viktigt. Jag vet ju att det kanske inte är så, men du är alltid på min sida så du säger precis det jag vill höra och det låter som om det är sant.

45

Du har kallat mig älskling tre gånger den senaste veckan. Betyder det att du älskar mig? Att vi älskar varandra? Jag tror att jag vet vad kärlek är, men jag vet inte om jag använt orden rätt. Jag borde ha sparat dem till dig och nu är du den enda jag inte kan säga dem till.

44

Du ska bara iväg i jobbet en gång till nu innan jul. Det betyder att vi kan leka vardag väldigt många gånger!

43

Det finns en sak med dig som gör mig vansinnig. Du vet om det för vi har pratat om det massor av gånger. Du säger aldrig någonting om du är irriterad, arg eller ledsen. Det ska så mycket till för att du ska säga något i de lägena. Jag har en otrolig intuition. Jag känner på sekunden om det är något. Jag kan inte förklara det mer än att varje hundradels sekund som du är tyst då du inte brukar vara det eller om dina rörelser är lite hårdare eller mer bestämda, eller ditt ansiktisuttryck. Oavsett om det är så eller om det bara är magkänslan slår det mig som blixten. Jag VET när något är fel. Frågar jag dig säger du alltid att det inte är så. ALLTID. I efterhand kan du berätta att det visst var något då. Du tyckte jag var för långsam när vi skulle åka någonstans, eller jag hade inte tagit hand om disken som jag lovat, jag bokade upp mig hela helgen utan att fråga dig vad du skulle göra innan. Oftast skitsaker som hade åtgärdats i samma andetag som de blev sagda. Om de hade blivit sagda. Det här gör ju att vissa dagar med dig är en ständig gissningslek för mig. Jag försöker tänka på vad jag kan ha sagt eller gjort eller inte sagt eller inte gjort. Otroligt tröttsamt. Vi känner varandra så pass väl vid det här laget att du vet att jag vet och du vet att det gör mig ledsen att jag inte får komma in på alla sätt. Att du stänger mig ute. Jag vet inte om du är konflikträdd eller om du tror att du gör mig en tjänst. Men jag vill ju veta hur jag kan göra alla dina dagar till de bästa.

42

Jag önskar jag kunde skriva om gräl och vardagsproblem och svartsjuka och knak i fogarna i den här bloggen. Det kanske skulle bli mer spännande och intressant att läsa då. Men det finns inte. Vi har inte det i våra dagar. Om det är gnissel så är det i mitt huvud, det är jag som är en idiot och är som en berg och dal bana i mina känslor och tankar. Men det skriver jag bara här, det får du aldrig veta. Det närmaste vi kommit den sista tiden är igår kväll i sängen då jag sa att det finns en sak som är så jobbig med våra dagar. Du härmade mig med fånig röst och sa;

- Att vi alltid är uppe sent och jag aldrig får sova. 

Jag blev lite stött, inte egentligen. Men vi har helt olika dygnsrytm. Du vill ligga i sängen och kolla tv till 01. jag vill sova innan 23 för att slippa vara ett vrak dagen efter och för att orka med veckan. Det jag skulle säga var att det är jobbigt att alltid behöva packa en väska och inte kunna vara spontan längre eftersom vi försöker sova tillsammans de dagar du är hemma.

Jag är livrädd för att du ska tycka jag är tråkig. För att jag vill sova tidigt. För att jag inte alltid orkar ha sex kl 24 när du kryper ner i sängen. Livrädd.

41

Förra vecka köpte jag för första gången en tröja till dig. En present. Jag har ju gett dig presenter förut men inte kläder. Du är väldigt intresserad av mode och vet exakt vad du gillar och inte. Jag har inte haft så mycket pengar på slutet så jag har inte velat chansa. Köpt något jag tycker är fint som sedan bara kommer att hänga i din garderob.
Men nu köpte jag en tröja. Den var helt fel. Du provade den framför min spegel och vred och vände på dig, drog lite i resoren och sa att du gillade materialet men du tyckte den föll så konstigt. Jag sa att jag valt mellan den och en annan och att jag kunde byta. Jag var på håret att bli avskräckt. Jag hatar att känna att jag inte duger. Så är det ju inte, men jag vill ju känna dig så väl så det blir rätt direkt. Men jag bytte till den andra tröjan och den har du haft på dig tre dagar i rad nu. 

40

Du är på ett så mycket bättre ställe än jag. Du ringde mig i söndags, en timme efter vi setts och berättade på mitt mobilsvar hur mycket du tyckte om mig och att du var så glad att du träffat mig. Jag blir alldeles varm när jag hör dig säga fina ord till mig. Jag önskar bara att jag kunde ge lika mycket tillbaka. Just nu känner jag bara stress. Stress över livet och framtiden och hur vår framtid ska lyckas passa ihop.

39

Jag hade lovat mig själv att livet och dagarna inte skulle komma emellan oss. Men nu märker jag att när vi ses vid 22-23 varje kväll. När vi båda är klara med våra dagar på varsit håll bara faller vi ihop i en hög i sängen. Vi har inte haft sex på  2 dagar. Jag inser att det låter patetiskt för er att jag ens hetsar upp mig över det, men det har hänt lite för ofta nu och vi är fortfarande i fasen där vi inte kan hålla oss borta från varandra. Ibland mer än en gång per dag. Den här tröttheten. Hur lyckas man leva med den utan att den tar över?

38

Det gick ganska många dagar, jag försökte sysselsätta mig, träna, jobba, det blev mycket sena kvällar slösurfandes framför datorn. Vi hördes inte alls, jag hördes nog inte med någon under den perioden. Men den helgen skulle jag på en fest hos en vän med mina kompisar. En gemensam kompis till oss båda skulle med och jag tänkte att kanske kanske skulle du dyka upp. Jag smsade dig och frågade men du sa att du för min skull valt att inte följa med, du skulle på någon annan fest. Jag blev ju så himla besviken, men tänkte att jag skulle försöka släppa det, släppa dig och ha roligt ändå. Men som det brukar blev det ett sms senare efter ett par glas vin då jag undrade om du inte skulle komma förbi ändå. Det här med spel har ju aldrig varit min grej. Är jag intresserad hör jag av mig. Du svarade och frågade om vi inte skulle inte till stan och kunde ses där istället. Sagt och gjort. Jag följde med ut, du kom till klubben, vi stod nära och lät våra armar nudda vid varandra och jag rös rös i hela kroppen. Vi gick till Mc Donalds med våra vänner. När jag skulle åka hem tog du tag i mig och vi kysstes för första gången i ett stimmigt Mc Donalds, klockan 04 föra en söndagsmorgon. Jag log hela vägen i taxin hem

37

Du svarade dagen efter. Skrev att du trodde jag målade upp det, gjorde allt till en större grej än det var. Men att du inte hade någon lust att vara en av två. Var jag osäkert på vem jag skulle välja ville du inte vara med. Men du sa att om jag ville höra av mig om tre dagar eller tre månader så skulle du finnas där för du trodde på oss. Tyckte vi hade förutsättningarna till att bli något bra. Men nu backade du.

FUCK. Vilken soppa. Du var ju inte en av två, du var ju den enda. Och jag hade sabbat allt.

36

Ikväll kommer du hem. Äntligen

35

Jag ringde honom en måndag, kvällen innan hade han skickat ett mms till mig med sig själv i kalsonger och sagt att det var tomt i sängen. Allt var bara fel. Jag hade skjutit på det för att jag var feg. Han hörde direkt på min röst vad det var jag ville, han sa att det var ok och att han förstod. Att han hoppades att jag skulle ha det bra och att vi kanske skulle ses ute i vimlet framöver. När vi lagt på bröt jag ihop. Helt oväntat. Jag grät så jag skakade och snoret rann och jag fick ingen luft. Tårarna sprutade och det gjorde så satans ont överallt. Jag kände mig som en skit, jag visste att jag var en skit. Jag insåg att du antagligen skulle bli väldigt ledsen och besviken på mig om du visste. Han skulle aldrig ha önskat mig allt gott om han visste. Då hade han sagt att jag var en ynkrygg, feg och falsk och inte förtjänade att någon litade på mig. 


Jag ringde min bästa vän och hulkade fram vad som hänt. Det kan tyckas som en självklarhet, men jag är inte den som ringer till andra när jag är ledsen. Jag tar hand om det själv, har inte andra så nära inpå mig. Men hon lyssnade, sa på sitt lite kantiga vis att jag överreagerat, att jag hade ju inte direkt hoppat i säng med båda, jag hade ju styrt av det i tid. Eller iaf tillslut. Jag kände mig fortfarande som en blöt fläck och ett arsel. Tyckte att det inte var mer än rätt att du fick veta hur det låg till. Om du var den jag skulle leva med skulle du ha alla sanningar redan från början så du kunde bestämma själv om det var värt det. 
Du var ute på jobbresa och jag visste att du inte skulle kunna läsa mailen förrens dagen efter. Jag skrev ett långt, totalt osammanhängande mail till dig och klickade på send. När jag läste igenom det jag skrivit ville jag bara dö. Det stod bara skit. Jag hade skrivit skit till dig. Du skulle missuppfatta allt och jag framstod som en större idiot jag egentligen var. I min iver att rättfärdiga mitt beteende hade jag skrivit saker som var totalt oviktiga och oväsentliga och som bara skulle göra dig ledsen. Den här måndagen var utan tvekan den värsta på hela året.

34

Det enda som är bra med dina resor är alla underbara lappar jag hittar lite överallt som du gömt till mig. I datorväskan, i fickan på en jacka jag inte använder så ofta, en av kökslådorna... Jag inser att det du gör är sånt man ser i romantiska filmer och önskar att man kanske skulle kunna få uppleva en vacker dag. Du är precis så, som ur en film och jag försöker säga och visa och vara allt för att du ska förstå hur lycklig och tacksam och glad jag är för dig.

33

Alldeles innan vi träffades dejtade jag en annan kille. Jag hade varit singel ganska länge när jag träffade honom. Det var som att upptäcka allt på nytt. Det pirrade och det var svårt att äta och vi hade sex hela tiden. Min hud hade blivit en annan och allt kändes mycket mer. Varje beröring var som en stöt. Nu i efterhand inser jag att det antagligen berodde mycket på att min relation med mitt ex saknade passion totalt och att vara singel inte direkt hade varit en sexuell åktur för mig. Snarare tvärtom.

Jag träffade inte den här killen så länge, men det var otroligt intensivt, vi sågs nästan varje dag under ett par veckor men så mitt i det här kom ju du, våra vägar korsades, det var bekantas bekanta och fester från förr och vänner som hejade på. Du bjöd ut mig och jag tänkte att en dejt kan ju inte skada fast jag redan träffade den andra killen. Till honom sa jag ingenting såklart. Det var ju då, första gången vi sågs som jag insåg att det var allt eller inget med dig. Vi hade suttit ute i kylan och druckit en öl, frusit så vi hackade tänder men vägrat gå in. Redan då, på en gång djupdök vi ner i varandra. Vi pratade om saker som det tar flera månader, ibland år att våga säga, jag vände ut och in på mig själv och hade hela tiden en panikkänsla i bröstet eftersom jag bara sa alla ord jag verkligen inte ville att någon skulle höra. Jag sa saker om mig själv som jag inte ens orkade komma nära på egen hand. När jag åkte hem den kvällen var jag helt förvirrad. Jag hade gått från kuddkrig och sex och enkelhet till att känna mig helt tom men samtidigt mer full av liv och starkare än någonsin. Jag träffade dig ett par gånger till, samma sak då. Jag kände mig så vacker och smart och stark tillsammans med dig. Du var intresserad av vad jag hade att säga och av mitt liv och när du gick omkring i rummet så följde jag alla dina rörelser och bara tittade på hur vacker du var. Du hade en läderrem runt halsen och den försvann ner under din tröja. Jag blev alldeles matt i hela kroppen när jag tänkte på hur det skulle vara att få stoppa in handen under tröjan och känna efter var den slutade.

Jag slingrade mig när den andra kille ville ses. Sa att jag inte hade tid, att det var mycket på jobbet. Jag tror han kände att jag ljög. Efter att jag sovit hos dig första gången insåg jag att jag var tvungen att avsluta allt med honom, vi hade ju inte setts på länge men han ringde och smsade fortfarande och även om det fortfarande inte hänt något mellan oss var det såklart det enda rätta.

32

Jag skickade ett mail till dig med en länk till den vinterjacka jag vill köpa. Frågade vad du tyckte, om den var fin. Du svarade och frågade om du skulle vara ärlig eller jippi. Jag log när jag läste mailet, du är helt fenomenal på att hantera mig. Tar udden av det mesta, när jag är irriterad eller trött eller grinig så bara glider du runt mig och får det dåliga att bli mindre. Jag svarade såklart ärlig, men med en ledsen smily (jag gillar verkligen den där jackan) du serverade mig ett väl formulerat och diplomatiskt svar där du i princip sa att det som gör mig glad är det bästa även om du inte skulle ha valt den själv. Jag tänker köpa jackan.

31

Vi skulle på fest. Jag tänkte ha klänning och stod hemma framför spegeln i underkläder, svarta som matchade. Jag hade köpt stay-ups att ha under istället för strumbyxor som jag brukar. Jag stod och åmade mig, spände magen och lutade mig lite bakåt, putade ut med rumpan och konstaterade att jag var riktigt fin. Jag såg smal och stark ut och i så här genomtänkta underkläder så var det riktigt sexigt. Jag föreställde mig hur jag skulle dra av mig klänningen precis när vi kommit innanför dörren hemma hos dig, putta ner dig på en stol och bara sätta mig grensle i ditt knä och kyssa dig. Dra ner mina BH band och låta brösten falla ut. Jag längtade massor.

När vi klivit ut ur taxin och gått alla dina trappor upp och gått in i lägenheten behövde du gå på toaletten. Jag blev som vanligt osäker och drog av mig klänningen för att snabbt hinna krypa ner i sängen innan du kom ut. Varför varför varför kunde jag inte bara satt mig på en stol i köket, spelat cool och väntat? Jag vet att du hade älskat det. Nu låg jag under täcket och tyckte att jag var modig som i af lämnat stayupsen på, du skulle ju få en liten liten överraskning när du till slut efter toalettbesök, tandborstning, vatten glas som fyllts kom och la dig. Jag tänkte att jag sätter verkligen extra krydda på vårt sexliv.

30

Det är nåt fel på mig. Jag är irriterad hela tiden, det går ut över dig. Jag tycker du pratar för högt, är för omständigt i planeringen, pussas så det blir alldeles blött på kinden, drar ner värmen så det är iskallt överallt. Ni hör ju, jag är en idiot.

29

Ibland när jag tänker på ditt liv innan mig kan jag bli helt paralyserad av svartsjuka. Hela kroppen bara krampar och tanken på att du låtit någon annan somna på din arm eller hållit någon annans ansikte mellan dina händer gör mig vansinnig. Jag vill inte att det ska finnas något att jämföra mig med. Jag vill vara det enda mest för att jag är så rädd att jag kanske inte är den bästa. Att det finns de som var finare, smalare, sexigare, roligare än jag. Du sa till mig att det som gjorde att du inte kunde glömma mig under alla år var att jag glittrade när jag kom in i ett rum. Jag virvlade runt med skratt och dans i benen på de fester där vi båda var. Nu är det vinter, jag är blek och glåmig. Rakar inte alltid benen och glittrar inte så mycket som jag skulle vilja. Jag känner mig inte så fin och jag tror att det är den värsta fulheten. Den man känner själv. Därför vill jag bara skrika när jag tänker att det kanske har funnits andra innan mig som glittrade året om.

28

Är det bra eller dåligt att vi aldrig haft ett riktigt gräl? Du har varit arg på mig, jätte jätte arg och jag har varit ledsen och besviken och på fyllan muckat mer än jag borde. Men då har den andre av oss alltid varit lugn och lyssnat. Försökt förstå och försökt göra det bättre. Vi har under vår tid somnat en gång osams. I efterhand är det ju bara något att skratta åt. Då kändes det viktigt och gjorde ont. Men bortsätt från det har det alltid löst sig och slutat med skratt eller kramar eller bara ett förlåt.

Behövs grälen för passionen? Eller finns grälen där, men vi respekterar varandra för mycket för att låta dem bryta igenom och såra? Eller kommer vi att tappa glansen när förälskelsen gått över? Vi ses ju inte så mycket vilket hjälper till att båda hålla nyförälskelsen vid liv, men antagligen också hålla borta irritationen som kan smyga sig in i vardagen.

Jag har ett lugn inom mig som jag aldrig känt innan, jag njuter av att vi lägger vår energi på att tycka om varandra. Men samtidigt är jag rädd att det kommer att tona ut. Att vi kanske kommer att tappa bort gnistan. Hur det nu skulle kunna hända. Jag tappar andan varje gång jag ser dig.

27

Vi satt i bilen och småpratade. Vi skulle handla middag. Du frågar hur det kommer sig att jag var tillsammans med mitt ex så länge när han är din totala motsats. Allt det du är saknar han. Du sa att du ibland tänker att eftersom allt är annorlunda med dig kanske jag inser att det finns andra som du fast bättre. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur säger man att man bara vet när man hittat rätt, när alla bitar passar och att trygghet och passion går hand i hand utan att något faller bort på vägen? Kan man säga det utan att det låter fånigt? Jag sa bara att om du känner efter så vet du ju hur det ligger till, att det här är det enda.

26

Jag ligger i din säng och väntar på att du ska komma hem. Det är kallt i lägenheten och det luktar inte så gott. Det är antagligen soporna vi glömt att ta ut. Jag har hemlängtan. Jag vill åka hem och vara själv. Jag vill pyssla med mina saker och planera och förbereda inför veckan. Om det slutat regna, kanske ta en promenad i mörkret. Men du vill att vi ska umgås ikväll och jag vet att du åker igen imorgon så även om jag helst skulle vara ensam så är det som om jag inser att jag borde fylla på med lite mer tid med dig. Jag vet ju att det kommer dagar då jag längtar efter dig så det värker överallt, mest i hjärtat.

25

Eftersom vi inte är så bra på att prata i telefon när du är bort har jag gått och samlat på mig en massa saker jag vill säga till dig. Skvaller, jobbgrejer, saker som hänt på väg till jobbet eller hem. Jag anstränger mig verkligen för att komma ihåg allt, för jag vill att du ska vara en del av mitt surr, av det som händer i mina dagar. Igår när jag hämtade dig på flygplatsen så satt jag liksom och laddade i bilen. Jag ville inte glömma nåt och jag ville veta allt om dina dagar och hur jobbet hade gått och allt allt. Snart måste jag ha en liten särskild bok bara för dig, där jag kan skriva upp allt så det inte försvinner på vägen innan du hinner hem

24

Ikväll kommer du hem. Jag åkte tidigare från jobbet för att hinna städa och handla. Jag har tagit ett bad och sminkat mig och fönat håret. Jag har rakat benen och friserat muffen. Det är ett par timmar kvar men jag bara vankar av och an. Väntar väntar. Jag tänker hela tiden att för varje resa kanske pirret inte är lika stort men det känns tvärtom. Som om det blir större för vaje gång.

23

Vi har varit tillsammans ganska länge. Inte så länge så det är dags att fundera på giftemål, barn och hela svenssonpaketet. Men tillräckligt länge för att vilja bo tillsammans. Nätterna isär är väldigt få när vi båda är hemma. Att få somna och vakna tillsammans oavsett vad dagarna i övrigt har att erbjuda känns mer och mer som en självklarhet. Att få bli varandras hemma. Stället där man alltid bara kan vara utan att behöva anstränga sig och göra sig till. Där var och en kan pyssla med sitt eller sitta nära i soffan och skratta åt något fånigt program på tv.

Det här med vardagar är något alldeles särskilt tycker jag. Det många förkastar och anser tråkigt, slentrian, och deprimerande är min högsta dröm. Jag har alltid varit bra på vardagar. På att se allt fint istället för allt grått, tända ljus till middagen, ta ett glas vin en tisdag, tvinga mig själv ut på en promenad efter jobbet fast jag är dödstrött endast för jag vet att det är så härligt att få krypa upp i soffan med te eller sjunka ner i ett bad, strunta i att städa för att det är roligare att kramas. Det låter vansinnigt pretentiöst men jag lovar att det funkar.

Just nu drömmer jag mest av allt att få dela mina vardagar med dig. Vakna av väckarklockan och inte vilja att det ska vara sant att det redan är morgon. Släpa sig upp och göra te när du står i duschen, trängas i badrummet för att raka sig och fixa sminket, åka tillsammans till stan och till jobben, sitta i bilen och lyssna på P3 morgon och antingen skratta åt att det är roligt eller klaga för att det är fånigt.
Ringa på kvällen och checka av vem som kommer hem först, vem ska handla, vad är vi sugna på till middag? Äta tillsammans och småprata, var och en som går iväg på sin träning eller träffar kompisar och sen komma hem och få somna tillsammans. Jag vill gärna att det ska vara likadant varje dag. Men mest vill jag att du ska finnas med vare dag

22

Första gången vi sågs var i början av 2007. Vi hade gemensamma vänner och var på samma fest. Du frågade mina vänner vem jag var och om jag var singel. De berättade att jag varit tillsammans med min dåvarande kille i ca ett år och att det inte var läge att lägga in en stöt. Det här fick jag givetvis aldrig reda på. Ibland undrar jag om vissa saker är meningen? Att det kanske inte var vår tid då? Eller om mina sista 4 år hade sett väldigt annorlunda ut om du gått fram till mig den kvällen?

21

Vi låg i sängen och läste tidningen fast klockan var 15 på eftermiddagen. Jag kände tårarna komma. Det blir alltid värre när vi är så bra och allt är tryggt och hjärtat sprängs av kärlek och det enda som behövs är att höra dina andetag. Men jag bet ihop. Intalade mig själv att det bara var en släng av bakisångest som spökade. Att den här gången när jag körde dig till flygplatsen skulle jag vinka av dig utan klump i halsen och ont i magen. Jag lyckades nästan. Jag ringde mamma från bilen och fick höra om vardagliga saker och hur deras helg varit, jag hade laddat hem lite serier så jag la mig i sängen och lät timmarna gå. Jag skickade ett långt sms till dig där jag berättade att du var det bästa jag hade och att jag var så lycklig att jag hittat min drömprins och mannen i mitt liv. Imorse när jag vaknade hade jag ett långt svar från dig. Så även om jag hörde regnet smattra mot fönstret och sängen var stor och tom så steg jag upp med ett leende på läpparna. Du kommer hem på onsdag så den här veckan är en bra vecka.

20

Det var som att dra ut proppen i badkaret. Allt jag ville säga och allt jag kände bara kom i en rasande fart. Vi var mer ärliga mot varandra än någonsin tidigare. Och det var som ett lugn bara sänkte sig över oss, vi gjorde middag, pratade om en resa vi ska göra nu snart, la oss i soffan och tittade på idol. Skrattade och tog på varann. Den natten sov vi mer nära än vi brukar, det var som att alla delar som kunde ligga mot varandra var som magneter. Svettiga och varma med din lukt i min näsa och din armar runt mig och våra andetag som till slut föll i samma rytm.

19

När man vågar ta upp det som är jobbigast brukar det alltid resultera i något. Antingen bra eller dåligt, men något som kanske skulle ha kommit förr eller senare oavsett. Jag tycker inte om att det måste göra ont i hjärtat innan man kan prata om det som skrämmer. Jag kan prata om  jobbiga saker närsomhelst. Jag vet att vi vill komma ut på bra ställen. Du går och funderar, vrider och vänder och spekulerar och undrar. Nu la du en natt till att göra det och det blev bra. Du sa att jag måste sluta tvivla och tveka för du kan inte ge mer än du gör just nu när vi är i från varann så mycket. Jag måste lära mig att behålla alla bra känslor även när du åkt. Inte sjunka ner i deppiga och dåliga ställen. Du sa att om det krävs att du byter jobb gör du det. Då insåg jag att här sitter jag, hemma i min trygga vardag. Jag har alla möjligheter att spendera mina dagar som jag vill. Jag kan träffa vänner, träna göra vad jag vill. Allt jag tycker om finns här. Det är värre för dig, du sitter ensam på olika hotellrum. Jobbar på dagarna och på kvällarna för att det inte finns annat att göra och ändå är det jag som gnäller. Det är jag som sitter och tycker synd om mig själv. Du berättade att du tycker varje minut ensam på resorna är hemska, men att du inte kan säga det till mig eftersom det är ditt val. Du har ingen rätt att klaga. Jag har ju hela tiden trott att du inte påverkas av att vi är isär och att du tycker att resorna är värda allt som gör ont. Du sa att jag kan inte ha mer fel, men en av oss måste ju hålla uppe humöret. Så att vi båda inte sjunker ner till dåliga ställen.

18

Du ringde och frågade hur min kväll såg ut. Jag skulle bara åka hem, hade massor att göra. Efter ett par timmar kom du över. Du hade rosor och champagne och sa att du ville aldrig mer att vi ska sova ifrån varandra eller ringas utan att säga puss. Du berättade att du inte kunnat sova på hela natten för du insett att vi måste vara två för att få detta att funka och du hade bara trott att eftersom du ville och försökte skulle det automatiskt vara lika för mig. Men så slog det dig att det kanske var för tufft för mig att vara tillsammans med en kille som reser 5 av veckans 7 dagar, när han väl är hemma jobbar han halva dagarna även om det är helg, inte berättar vad han känner eftersom det tyder på svaghet, inte vet hur det känns att älska på riktigt, ja, några exempel. Du sa att han aldrig känt så innan. Att du kan förlora något du verkligen vill ha och det gjorde dig livrädd. Jag tittade på dig och sa att det är ju dumt att du inte tänkt på det här innan. Du sa att du aldrig behövt tänka på någon annans känslor än dina egna tidigare, det har alla andra gjort åt dig.

17

Idag är det samma datum som när vi träffads första gången. Vi har pratat om att fira och dricka rosa champagne och sitta nära och tänka på hur lyckligt lottade vi är som hittade varandra bland alla hårda och tomma hjärtan därute. Istället vaknade vi i varsin säng, flera mil ifrån varandra. Jag ringde för att kolla så du inte försovit dig. Vi sa inte ens puss när vi la på.

16

Eller så är det bara november som spökar. En grå och tung månad. Jag vet att jag är bättre än hur jag är just nu. Det gäller bara att komma tillbaka innan jag förstört för mycket

15

Jag är rädd att jag har ställt till det lite nu. I natt sov vi inte ens tillsammans och igår så hade vi långa telefonsamtal om hur man gör för att våga ge sitt hjärta till någon annan. Jag är ganska dålig på det. Jag är feg och rädd och svag. Jag skyller och lägger över alla mina rädslor på dig. Jag kan säga saker som att jag inte riktigt vågar ge 100% för att jag är inte säker på att du vet vad du känner. Att du är bättre på ord än på det bakom dem. Egentligen tror jag inte ens på mig själv när jag säger så, men annars måste jag ju erkänna att jag skulle kunna förstöra oss för att jag är så rädd att förlora dig. Och det gör ju mig till en idiot. Det är lättare att vara idiot för sig själv än för den man helst av allt vill vara bra inför.

Du skickade ett sms inatt kl 04 där du skrev att du håller på att gå sönder. Jag går sönder när jag tänker på att jag fått dig att känna så. Just nu tycker jag väldigt illa om mig själv. Jag vill fixa allt och ta tillbaka och ställa till rätta. Men jag får inte fram ett ord. Jag hoppas det finns en mening med att jag beter mig såhär, att det inte bara är så att jag testar gränser för att jag är osäker och har dålig självkänsla och vill se hur mycket du egentligen tycker om mig. Är det så är det lika bra jag bara går, då förtjänar inte ens jag att vara med mig själv.

14

I morse låtsades jag sova när du gick upp. Du pussade mig hejdå och jag mumlade tillbaka. När dörren slog igen krampade hela mitt hjärta i hop. Jag ville bara rusa efter dig och säga att vi var ok men jag låg kvar. Jag låg och lät panik, ont i hjärtat, rädsla skölja över mig, men jag har lärt mig att det bara är att vänta ut alla känslor, att efter ett tag ebbar det ut och då går det att andas igen. Nu sitter jag på jobbet och har inte kunnat äta. Jag vill så gärna att vi ska vara ok. Men jag är alldeles matt. Jag borde verkligen orka, men jag har orkat så mycket för oss båda ett tag nu.

13

I början när vi träffades kunde vi ligga ansikte mot ansikte i sängen och bara prata i timmar. Med benen ihopslingrade under täcket. Du sa att din viktigaste regel var att vi aldrig skulle somna osams. Att inget var för svårt att lösa så vi kunde få somna nära. Igår kom du och hämtade mig efter en middag, jag hade druckit lite vin och babblade på i bilen hem. Du verkade lite tyst och irriterad, men jag har lärt mig att inte fråga. Du avskyr när jag frågar om det är något. Du menar att du i såfall talar om det för mig. Trots att det hittills aldrig hänt. Vi la oss och du sa något om mig och skrattade till. Jag överreagerade och frågade varför du gjorde dig rolig på min bekostnad. Du försöka förklara, sa att jag inte skulle vara så känslig. Jag drog täcket över huvudet för att inte låta dig se hur upprörd jag blev. Efter ett tag vände du dig bort från mig och jag gjorde detsamma. Igår somnade vi för första gången med ryggarna mot varandra.

12

Du har berättat att du aldrig blivit lämnad, eller dumpad som man kan säga. Du har aldrig legat i fosterställning i sängen med kinderna blöta av tårar och ett bröst som värker så mycket att du tror att det ska sprängas och att ditt hjärta är helt mosat och aldrig kommer att kunna slå utan all smärta igen. Du är van vid att dem du släpper nära blir vansinnigt kära i dig, att de sätter dig på en pedestal och slår knut på sig själva för att få dig att älska dem tillbaka. Det är det här som skrämmer mig mest med dig. Att det är inte så märkligt för dig att jag tycker så mycket om dig som jag gör. Det är så det är för dig, det är det du är van vid. För varje liten bit av mitt hjärta som du får blir jag allt mer skräckslagen. Om du bestämmer dig för att kasta bort dem kommer ju mitt hål att vara jättestort. Hur ska jag kunna laga det?

11

Vi pratar mycket om att du ska flytta hem till mig. Jag bor lite utanför stan i en väldigt stor lägenhet. Du bor  mitt i stan i en pytteliten etta. Du resa alltid och är så sällan hemma i af. Du säger att det spelar ingen roll var du bor bara du får bo med mig. Jag säger att jag är livrädd att du ska vakna upp en dag här hos mig och känna att du inte klarar det. Att lugnet och träden och kratta löv och mitt sällskap inte räcker för dig. Om du då skulle flytta ifrån mig skulle jag gå sönder. Du säger att du gärna vill prova. Jag vet inte om jag vågar. Att få ha dig här så ofta det går utan att behöva välja bort känns tryggt tycker jag. Sen är det också det där med att älska. Vi har aldrig sagt att vi älskar varandra fast vi varit tillsammans rätt länge. Du har aldrig sagt det till någon och jag har nog sagt det till för många. Jag vill säga det till dig för det är så det känns i hjärtat men det är samma sak där. Säger du det inte tillbaka kommer jag att pajja och jag kommer att bli osäker och då kommer jag att bli bekräftelsesökande och klängig och det är den värsta versionen av mig jag vet. Så jag håller mig, sparar på orden och hoppas du ska känna samma sak som jag, då kanske det blir lättare att våga släppa in dig i mitt liv och mitt hem här utanför stan.

10

Helgen har vi spenderat tillsammans med din familj. Vi har legat tätt ihop i en 80 cm säng i ett rum med så tunna väggar att jag hört andetag från rummet bredvid. Jag hade glömt att packa ner sovkläder i fredagsstressen så jag fick låna ett nattlinne av din mamma. Det var rosablommigt och såg lite ut som en sommarklänning sa du. Jag hade inga trosor under och varje morgon vaknade jag av att du hade din hand mellan mina ben och att det dunkade i mig av lust till dig. Du viskade att vi inte fick röra oss eftersom allt skulle höras. Så jag låg och önskade mest av allt att du skulle röra bara lite på fingrarna

9

förra gången du kom hem från din resa sa du att det var skönt att vår skavtid blivit kortare. Förklaring: När vi inte setts på en eller ett par veckor så är det alltid lite obekvämt att ses. Vi trevar lite och det skaver lite när vi är nära. Det är som om vi halkar tillbaka ett par månader och blir lite blyga och osäkra igen.

Både du och jag spenderar mycket tid ensamma och det tar ett tag att släppa in varandra i de ständiga dialogerna vi för med oss själva. Jag kan komma på oss med att sitta tysta och stirra ut i luften för en minut. Då vet jag att det är så många ord därinne som slåss om utrymmet, men att vi fortfarande är ovana att släppa ut tankarna till varandra.
Men det tar inte lång tid innan allt är som vanligt igen och att få ligga bredvid dig känns likadant som att sjunka ner i ett varmt bad efter en kall höstpromenad.

8

Snart kommer du hem. Jag har inte hunnit hälften av det jag skulle den här veckan. I helgen ska vi åka bort. Igår mailade jag med en av mina närmaste vänner som skrev att hon saknar mig för att vi inte ses och hörs lika ofta längre. Hon tycker mest vi umgås via mailen. Jag vet att hon har rätt. Men det var verklligen en öm tå. Jag skrev korta och irriterade svar tillbaka. Jag vill att det ska vara värt det. Att allt kompromissande inte ska påverka mig så hårt. Jag går runt och är arg. Mest på mig själv för att jag låter det vara så här.

7

Att det går upp och ner vet jag. Det är därför jag behöver skriva här. Men nu är det väldigt mycket ner. Jag vill inte svara när du ringer och jag orkar knappt läsa dina sms. Jag sitter ensam kväll efter kväll under ett berg av jobb och annat för att kunna viga helgerna och de få stunder du är hemma åt dig. Jag vet att det är mitt val och att jag därför inte har någon rätt att klaga. Men gör jag inte det här så går det inte ihop. Jag har inte bett om att bli en ensam, livspusslande, stressad tjej som anpassar sitt liv efter sin kille. Det är om något det sista jag någonsin trodde jag skulle göra. Du säger ofta att det är så lätt med mig. Att det inte finns något dåligt samvete, att vi har roligt tillsammans och att jag stöttar och finns för dig. Jag är glad att du ser det för det krävs en del för att jag ska tycka att det är värt det.

Jag ser att jag verkar vara en väldigt självisk person. Antagligen är jag det. Men jag trodde kanske att när jag väl träffade någon som fick allt att vändas uppochner så skulle det vara lite lättare och inte på bekostnad av det som jag älskar mest. Nämligen vardagarna. Jag kommer att skriva mer om vardagarna senare. Just nu tar jag mig igenom ännu en tisdagskväll ensam framför datorn med jobb.

6

Du var hemma hela helgen. Jag sög i mig av varje sekund. Jag tittade på dig när du inte såg. Memorerade varje rörelse. På nätterna ligger vi nära, så nära att vi många gånger vaknar av att våra kroppar klibbat ihop och nästan blivit som en. Du säger att det inte finns något du hellre vill göra än att ligga med mitt huvud på ditt bröst. Jag har egentligen en miljon saker att göra och ta tag i. Ibland känner jag stressen som en kall våg genom kroppen men det är ovanligt lätt att stänga den ute när jag har din hud under mina fingrar.

5

Vi är inte så bra på telefon. Jag är nog ganska bra annars, inte överförtjust men vill jag så kan jag. Du är inte så bra, konstiga ljud och ord och lite som att rapportera. Jag vill ju höra din röst men jag orkar inte riktigt med våra telefonsamtal. Jag ringde igår kväll precis när du skulle ner till hotellbaren och ta en öl. När du senare skickade ett sms och frågade om jag var vaken svarade jag inte fast jag inte somnat. Det har varit lite så hela den här veckan. Jag vet hur det är och hur det känns EGENTLIGEN men just nu är allt väldigt avtrubbat, jag vill bara vara i fred. Det är märkligt. Förra veckan kunde jag inte andas för alla tårar över att du inte var nära.

4

Det är lite som en berg och dalbana. Jag pendlar mellan att sakna och att inte vilja tänka. Jag tycker att du är det bästa som finns i hela världen, men jag förstår inte varför jag känner mig så sviken av dig hela tiden. Du sviker mig inte. Eller du kanske gör det, men det är i såfall för att skydda mig. Du vill att jag ska skratta ärligt och du vill få vara med i min glädje. Men när jag känner i magen att det är något som skaver har jag så ofta rätt. Men dig väljer jag att låta mycket passera, jag vet att du inte vill mig illa. Du vill mig bara väl. Men ibland blir det fel och då hanterar du. Jag hanterar hela tiden. Mest mig själv. Jag reglerar mig som om jag vore ett ljudbord eller en lampa med dimmer. För att hela tiden vara i rätt nyans.

3

Du reser mycket. Det sa du direkt när vi träffades, du sa också att dina vänner betyder väldigt mycket för dig och att du spenderar mycket tid med dem. Det var som om du ville förbereda mig på att det inte skulle vara så lätt att vara med dig, att jag inte skulle räkna med att få så stor plats i ditt liv.
Då var det perfekt. Mitt liv är också ganska stort, jag har ofta känt att jag inte får plats eller snarare att andra inte får plats. Med dig klickade allt. Jag gjorde mitt och du gjorde ditt och så gjorde vi underbara saker tillsammans.
Men nu kan mitt liv vara hur stort som helst och ändå blir det aldrig för mycket för du är så sällan hos mig.

2

Du är mitt livs kärlek, det har jag vetat sen jag träffade dig första gången. Allt jag sa till dig kom direkt från hjärtat, alla ord och alla tankar som annars bara finns för mig. Det är många gånger jag vill ljuga när du frågar mig saker. Jag vill vara bättre än jag är och jag vill inte att du ska veta hur mycket du betyder för mig och hur mycket du påverkar mig. Jag vill kunna se dig i ögonen och säga ord som inte är sanna men som låter bra och som får mig att verka stark. Men det går inte. Det kan bara vara sanningen med dig.

1

Jag vet egentligen inte varför jag startar den här bloggen. Jag tror jag vill tillägna dig den. Men jag kommer antagligen aldrig att låta dig läsa det jag skriver. Så den är egentligen bara till för mig. För att jag ska fungera alla dagar utan dig. Då du inte finns bredvid mig och kan ta emot mitt skratt och hålla min hand och säga att allt är så mycket bättre när vi är tillsammans. Nu ska du vara borta till fredag. Igår grät jag hela kvällen, i lördags grät jag hela eftermiddagen och imorse när jag låg så nära att vi nästan bara var en grät jag också. När jag såg mig i spegeln var jag svullen och röd i ögonen och inte ens en skållhet dusch och iskallt vatten efter kunde ta bort det. Du tittade på mig när vi packade bilen och sa att jag var det vackraste du visste. Jag tänkte att du inte hade en aning vad du pratade om.