12

Du har berättat att du aldrig blivit lämnad, eller dumpad som man kan säga. Du har aldrig legat i fosterställning i sängen med kinderna blöta av tårar och ett bröst som värker så mycket att du tror att det ska sprängas och att ditt hjärta är helt mosat och aldrig kommer att kunna slå utan all smärta igen. Du är van vid att dem du släpper nära blir vansinnigt kära i dig, att de sätter dig på en pedestal och slår knut på sig själva för att få dig att älska dem tillbaka. Det är det här som skrämmer mig mest med dig. Att det är inte så märkligt för dig att jag tycker så mycket om dig som jag gör. Det är så det är för dig, det är det du är van vid. För varje liten bit av mitt hjärta som du får blir jag allt mer skräckslagen. Om du bestämmer dig för att kasta bort dem kommer ju mitt hål att vara jättestort. Hur ska jag kunna laga det?