81

I natt vaknade jag av att jag grät. Jag kröp tätt intill dig och somnade om. Imorse var jag helt matt av ledsenhet, hela dagen har jag balanserat på gränsen till tårar utan att förstå varför. Du har varit hemma mer än en vecka nu och det är flera dagar till du åker igen. Din resa blev framflyttad och vi har spenderat massor av tid tillsammans och gjort massor av roliga saker. Jag har inte känt av att du ska åka alls, utan bara njutit av att vi är tillsammans. Men ändå känns det som alla skratt har försvunnit. Konstigt.

80

Och så kom du äntligen hem i söndagskväll. Varenda sekund nu när du är hemma njuter jag. Jag har vaknat flera gånger de två sista nätterna och varje gång när jag känner din varma kropp bredvid min i sängen så bara kryper jag ännu närmare och luktar på din hud och trasslar in mina armar, fingrar och ben i dig. Jag blundar och lyssnar på din röst när du pratar i telefon med dina kompisar och jag slappnar av i hela kroppen när du stryker mig över håret och pussar mig i pannan. Det var alla hjärtans dag igår. Du hade skrivit ett 4 sidor långt brev till mig. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna tycka om mig så mycket som du gör. Alla vackra ord känns som om de inte handlar om mig eftersom jag aldrig hört dem förr, men jag vet ju att det är så du ser på mig och det gör mig alldeles varm och lycklig. Du gav mig brevet när du skulle åka och handla till oss och jag grät, men nu för att det blir för mycket. Först all saknad och sen bara tomhet och sen kommer du hem och skriver saker som att du vill dela resten av ditt liv med mig, du aldrig trodde att man kunde älska någon som du kommit att älska mig mm blev för mycket. Du kom tillbaka med röda rosor och geléhjärtan och sa att känslan av att köra upp på vår parkering och veta att jag är hemma är det enda du behöver det är den enda riktiga lyckan. Du har börjat titta på nya jobb och även om jag vet att det är en process antagligen på minst ett år, antagligen fler, så bara att du vill ändra din situation för vår skull gör mig helt stum. Jag trodde aldrig det. Och nu skäms jag för att jag sjunker så långt vissa stunder när du är borta. När du lägger din tid på att skriva brev till mig, ta bilder på allt du upplever för att jag ska kunna få vara med lite sen när du kommer hem sitter jag och tycker synd om mig själv, låter tankar på andra komma in och önskar att allt var annorlunda för en sekund. Jag skäms och jag vet att nu har jag fått en chans att göra om och göra rätt. Du åker i gen om lite mer än en vecka och då ska jag inte sjunka någonstans. Då ska jag ta fram ditt brev och läsa det om och om igen.

79

Vi har just chattat på skype. Du är deppig. Inget med din resa blev som du hoppades, du längtar hem och du längtar efter mig skriver du gång på gång. Jag borde bli glad men jag känner ingenting. Jag kan inte ta in din depp för den får inte plats bredvid min. Det jag vill fråga är om du tycker att det är värt det. Om du tycker det är värt att jag är helt förstörd vissa dagar och helt tom andra dagar och helt avtrubbad och utan känslor och saknad efter dig resten av dagarna. Och om det är värt att allt du ser och gör i dina länder i världen hela tiden grusas av att du inte riktigt vill vara där men ändå hela tiden åker iväg. Allt det vill jag fråga, men det kommer jag aldrig att göra såklart. Jag nöjer mig med att veta att just nu i den här stunden gråter jag inte och jag har planer jag ser fram emot och du ligger bakfull ensam på ett hotell någonstans i världen och har hemlängtan och intalar dig att det visst är värt det.

78

Det är onsdag och solen skiner fortfarande. Idag gråter jag inte och igår grät jag inte. Jag pratade med en vän i måndags, jag sa till henne att den här vintern har det hänt nåt med mig. Jag vet inte om jag ser mig själv som en glad person längre. Jag har alltid refererat till mig själv som ljus och lätt och skrattande och rycka på axlarna. Men så känner jag inte längre. Men det är kanske så det är, livet. Det går i vågor och det har varit en mörk och kall vinter. Men jag saknar henne. Hon som fanns innan jag träffade dig och hon som inte visste hur ont det gör att sakna. Det var roligare att vara henne. Lättare framförallt.

77

Det är söndag och solen skiner från en klarblå himmel utanför, jag sitter inne och gråter så tangentbordet är alldeles blött. Jag sitter och tittar på bilder på min pojkvän på facebook och gråter. Jag är så jävla sorglig.

76

Jag har hållit mig sysselsatt mer eller mindre hela tiden sedan du åkte. Jag glider snabbt till känslan och rutinerna jag hade innan jag träffade dig. Jag går på parmiddagar ensam, smsar runt till mina vänner för att se vad som händer under helgen och nappar på det som känns roligast. Helt fri och så jävla förbannad. Arg för att du gör så här mot mig. Att du låter mig sakta med säkert fasa ut dig ur mitt liv de veckor du är borta för att sedan komma hem några dagar och vända upp och ner på allt och göra mig alldeles förvirrad och splittrad, och sedan bara åka igen. Jag har för första gången berättat för en vän om hur det känns. Om hur känslor av uppgivenhet och trötthet ofta slår mig som ett knytnävslag. Att jag inte berättar för dig hur jag mår och hur jag känner längre när vi pratar med varandra. Hur jag ser alla runt mig göra saker ihop och dela allt från trista vardagskvällar med makaroner och korv till att gå på fest tillsammans, uppklädda och fina, titta på varandra genomrummet och känna hur lyckliga de är som har varandra. Jag har aldrig någonsin varit så ensam som jag är sedan jag träffade dig. Och jag har alltid varit en ganska ensam person. Det känns som vi inte är tillsammans och det känns som det är slut och jag är helt paralyserad för det är så jävla jobbigt att dagarna bara går och jag bara försöker leka glad och skrattar fast jag bara gråtergåtergåter inuti för det är inte så här jag vill ha det.

75

Idag år jag lunch med en vän jag inte träffat på minst 2 år. Vi hann prata i en halvtimme innan jag nämnde dig. Han berättade om sin son och att han och hans fru just flyttat till en ny lägenhet. Jag berättade om separationen från mitt ex, min flytt, vad jag lägger min tid på efter jobbet. Men så missade jag dig. När jag promenerade tillbaka till kontoret tänkte jag att det är nog många som fortfarande bara ser mig som en. Inte som en del av två eller en halva av något helt. Jag har aldrig i mitt liv känt mig som en av två och nu när jag önskar det mer intensivt än något annat så går det inte i af.