42

Jag önskar jag kunde skriva om gräl och vardagsproblem och svartsjuka och knak i fogarna i den här bloggen. Det kanske skulle bli mer spännande och intressant att läsa då. Men det finns inte. Vi har inte det i våra dagar. Om det är gnissel så är det i mitt huvud, det är jag som är en idiot och är som en berg och dal bana i mina känslor och tankar. Men det skriver jag bara här, det får du aldrig veta. Det närmaste vi kommit den sista tiden är igår kväll i sängen då jag sa att det finns en sak som är så jobbig med våra dagar. Du härmade mig med fånig röst och sa;

- Att vi alltid är uppe sent och jag aldrig får sova. 

Jag blev lite stött, inte egentligen. Men vi har helt olika dygnsrytm. Du vill ligga i sängen och kolla tv till 01. jag vill sova innan 23 för att slippa vara ett vrak dagen efter och för att orka med veckan. Det jag skulle säga var att det är jobbigt att alltid behöva packa en väska och inte kunna vara spontan längre eftersom vi försöker sova tillsammans de dagar du är hemma.

Jag är livrädd för att du ska tycka jag är tråkig. För att jag vill sova tidigt. För att jag inte alltid orkar ha sex kl 24 när du kryper ner i sängen. Livrädd.

41

Förra vecka köpte jag för första gången en tröja till dig. En present. Jag har ju gett dig presenter förut men inte kläder. Du är väldigt intresserad av mode och vet exakt vad du gillar och inte. Jag har inte haft så mycket pengar på slutet så jag har inte velat chansa. Köpt något jag tycker är fint som sedan bara kommer att hänga i din garderob.
Men nu köpte jag en tröja. Den var helt fel. Du provade den framför min spegel och vred och vände på dig, drog lite i resoren och sa att du gillade materialet men du tyckte den föll så konstigt. Jag sa att jag valt mellan den och en annan och att jag kunde byta. Jag var på håret att bli avskräckt. Jag hatar att känna att jag inte duger. Så är det ju inte, men jag vill ju känna dig så väl så det blir rätt direkt. Men jag bytte till den andra tröjan och den har du haft på dig tre dagar i rad nu. 

40

Du är på ett så mycket bättre ställe än jag. Du ringde mig i söndags, en timme efter vi setts och berättade på mitt mobilsvar hur mycket du tyckte om mig och att du var så glad att du träffat mig. Jag blir alldeles varm när jag hör dig säga fina ord till mig. Jag önskar bara att jag kunde ge lika mycket tillbaka. Just nu känner jag bara stress. Stress över livet och framtiden och hur vår framtid ska lyckas passa ihop.

39

Jag hade lovat mig själv att livet och dagarna inte skulle komma emellan oss. Men nu märker jag att när vi ses vid 22-23 varje kväll. När vi båda är klara med våra dagar på varsit håll bara faller vi ihop i en hög i sängen. Vi har inte haft sex på  2 dagar. Jag inser att det låter patetiskt för er att jag ens hetsar upp mig över det, men det har hänt lite för ofta nu och vi är fortfarande i fasen där vi inte kan hålla oss borta från varandra. Ibland mer än en gång per dag. Den här tröttheten. Hur lyckas man leva med den utan att den tar över?

38

Det gick ganska många dagar, jag försökte sysselsätta mig, träna, jobba, det blev mycket sena kvällar slösurfandes framför datorn. Vi hördes inte alls, jag hördes nog inte med någon under den perioden. Men den helgen skulle jag på en fest hos en vän med mina kompisar. En gemensam kompis till oss båda skulle med och jag tänkte att kanske kanske skulle du dyka upp. Jag smsade dig och frågade men du sa att du för min skull valt att inte följa med, du skulle på någon annan fest. Jag blev ju så himla besviken, men tänkte att jag skulle försöka släppa det, släppa dig och ha roligt ändå. Men som det brukar blev det ett sms senare efter ett par glas vin då jag undrade om du inte skulle komma förbi ändå. Det här med spel har ju aldrig varit min grej. Är jag intresserad hör jag av mig. Du svarade och frågade om vi inte skulle inte till stan och kunde ses där istället. Sagt och gjort. Jag följde med ut, du kom till klubben, vi stod nära och lät våra armar nudda vid varandra och jag rös rös i hela kroppen. Vi gick till Mc Donalds med våra vänner. När jag skulle åka hem tog du tag i mig och vi kysstes för första gången i ett stimmigt Mc Donalds, klockan 04 föra en söndagsmorgon. Jag log hela vägen i taxin hem

37

Du svarade dagen efter. Skrev att du trodde jag målade upp det, gjorde allt till en större grej än det var. Men att du inte hade någon lust att vara en av två. Var jag osäkert på vem jag skulle välja ville du inte vara med. Men du sa att om jag ville höra av mig om tre dagar eller tre månader så skulle du finnas där för du trodde på oss. Tyckte vi hade förutsättningarna till att bli något bra. Men nu backade du.

FUCK. Vilken soppa. Du var ju inte en av två, du var ju den enda. Och jag hade sabbat allt.

36

Ikväll kommer du hem. Äntligen

35

Jag ringde honom en måndag, kvällen innan hade han skickat ett mms till mig med sig själv i kalsonger och sagt att det var tomt i sängen. Allt var bara fel. Jag hade skjutit på det för att jag var feg. Han hörde direkt på min röst vad det var jag ville, han sa att det var ok och att han förstod. Att han hoppades att jag skulle ha det bra och att vi kanske skulle ses ute i vimlet framöver. När vi lagt på bröt jag ihop. Helt oväntat. Jag grät så jag skakade och snoret rann och jag fick ingen luft. Tårarna sprutade och det gjorde så satans ont överallt. Jag kände mig som en skit, jag visste att jag var en skit. Jag insåg att du antagligen skulle bli väldigt ledsen och besviken på mig om du visste. Han skulle aldrig ha önskat mig allt gott om han visste. Då hade han sagt att jag var en ynkrygg, feg och falsk och inte förtjänade att någon litade på mig. 


Jag ringde min bästa vän och hulkade fram vad som hänt. Det kan tyckas som en självklarhet, men jag är inte den som ringer till andra när jag är ledsen. Jag tar hand om det själv, har inte andra så nära inpå mig. Men hon lyssnade, sa på sitt lite kantiga vis att jag överreagerat, att jag hade ju inte direkt hoppat i säng med båda, jag hade ju styrt av det i tid. Eller iaf tillslut. Jag kände mig fortfarande som en blöt fläck och ett arsel. Tyckte att det inte var mer än rätt att du fick veta hur det låg till. Om du var den jag skulle leva med skulle du ha alla sanningar redan från början så du kunde bestämma själv om det var värt det. 
Du var ute på jobbresa och jag visste att du inte skulle kunna läsa mailen förrens dagen efter. Jag skrev ett långt, totalt osammanhängande mail till dig och klickade på send. När jag läste igenom det jag skrivit ville jag bara dö. Det stod bara skit. Jag hade skrivit skit till dig. Du skulle missuppfatta allt och jag framstod som en större idiot jag egentligen var. I min iver att rättfärdiga mitt beteende hade jag skrivit saker som var totalt oviktiga och oväsentliga och som bara skulle göra dig ledsen. Den här måndagen var utan tvekan den värsta på hela året.

34

Det enda som är bra med dina resor är alla underbara lappar jag hittar lite överallt som du gömt till mig. I datorväskan, i fickan på en jacka jag inte använder så ofta, en av kökslådorna... Jag inser att det du gör är sånt man ser i romantiska filmer och önskar att man kanske skulle kunna få uppleva en vacker dag. Du är precis så, som ur en film och jag försöker säga och visa och vara allt för att du ska förstå hur lycklig och tacksam och glad jag är för dig.

33

Alldeles innan vi träffades dejtade jag en annan kille. Jag hade varit singel ganska länge när jag träffade honom. Det var som att upptäcka allt på nytt. Det pirrade och det var svårt att äta och vi hade sex hela tiden. Min hud hade blivit en annan och allt kändes mycket mer. Varje beröring var som en stöt. Nu i efterhand inser jag att det antagligen berodde mycket på att min relation med mitt ex saknade passion totalt och att vara singel inte direkt hade varit en sexuell åktur för mig. Snarare tvärtom.

Jag träffade inte den här killen så länge, men det var otroligt intensivt, vi sågs nästan varje dag under ett par veckor men så mitt i det här kom ju du, våra vägar korsades, det var bekantas bekanta och fester från förr och vänner som hejade på. Du bjöd ut mig och jag tänkte att en dejt kan ju inte skada fast jag redan träffade den andra killen. Till honom sa jag ingenting såklart. Det var ju då, första gången vi sågs som jag insåg att det var allt eller inget med dig. Vi hade suttit ute i kylan och druckit en öl, frusit så vi hackade tänder men vägrat gå in. Redan då, på en gång djupdök vi ner i varandra. Vi pratade om saker som det tar flera månader, ibland år att våga säga, jag vände ut och in på mig själv och hade hela tiden en panikkänsla i bröstet eftersom jag bara sa alla ord jag verkligen inte ville att någon skulle höra. Jag sa saker om mig själv som jag inte ens orkade komma nära på egen hand. När jag åkte hem den kvällen var jag helt förvirrad. Jag hade gått från kuddkrig och sex och enkelhet till att känna mig helt tom men samtidigt mer full av liv och starkare än någonsin. Jag träffade dig ett par gånger till, samma sak då. Jag kände mig så vacker och smart och stark tillsammans med dig. Du var intresserad av vad jag hade att säga och av mitt liv och när du gick omkring i rummet så följde jag alla dina rörelser och bara tittade på hur vacker du var. Du hade en läderrem runt halsen och den försvann ner under din tröja. Jag blev alldeles matt i hela kroppen när jag tänkte på hur det skulle vara att få stoppa in handen under tröjan och känna efter var den slutade.

Jag slingrade mig när den andra kille ville ses. Sa att jag inte hade tid, att det var mycket på jobbet. Jag tror han kände att jag ljög. Efter att jag sovit hos dig första gången insåg jag att jag var tvungen att avsluta allt med honom, vi hade ju inte setts på länge men han ringde och smsade fortfarande och även om det fortfarande inte hänt något mellan oss var det såklart det enda rätta.

32

Jag skickade ett mail till dig med en länk till den vinterjacka jag vill köpa. Frågade vad du tyckte, om den var fin. Du svarade och frågade om du skulle vara ärlig eller jippi. Jag log när jag läste mailet, du är helt fenomenal på att hantera mig. Tar udden av det mesta, när jag är irriterad eller trött eller grinig så bara glider du runt mig och får det dåliga att bli mindre. Jag svarade såklart ärlig, men med en ledsen smily (jag gillar verkligen den där jackan) du serverade mig ett väl formulerat och diplomatiskt svar där du i princip sa att det som gör mig glad är det bästa även om du inte skulle ha valt den själv. Jag tänker köpa jackan.

31

Vi skulle på fest. Jag tänkte ha klänning och stod hemma framför spegeln i underkläder, svarta som matchade. Jag hade köpt stay-ups att ha under istället för strumbyxor som jag brukar. Jag stod och åmade mig, spände magen och lutade mig lite bakåt, putade ut med rumpan och konstaterade att jag var riktigt fin. Jag såg smal och stark ut och i så här genomtänkta underkläder så var det riktigt sexigt. Jag föreställde mig hur jag skulle dra av mig klänningen precis när vi kommit innanför dörren hemma hos dig, putta ner dig på en stol och bara sätta mig grensle i ditt knä och kyssa dig. Dra ner mina BH band och låta brösten falla ut. Jag längtade massor.

När vi klivit ut ur taxin och gått alla dina trappor upp och gått in i lägenheten behövde du gå på toaletten. Jag blev som vanligt osäker och drog av mig klänningen för att snabbt hinna krypa ner i sängen innan du kom ut. Varför varför varför kunde jag inte bara satt mig på en stol i köket, spelat cool och väntat? Jag vet att du hade älskat det. Nu låg jag under täcket och tyckte att jag var modig som i af lämnat stayupsen på, du skulle ju få en liten liten överraskning när du till slut efter toalettbesök, tandborstning, vatten glas som fyllts kom och la dig. Jag tänkte att jag sätter verkligen extra krydda på vårt sexliv.

30

Det är nåt fel på mig. Jag är irriterad hela tiden, det går ut över dig. Jag tycker du pratar för högt, är för omständigt i planeringen, pussas så det blir alldeles blött på kinden, drar ner värmen så det är iskallt överallt. Ni hör ju, jag är en idiot.

29

Ibland när jag tänker på ditt liv innan mig kan jag bli helt paralyserad av svartsjuka. Hela kroppen bara krampar och tanken på att du låtit någon annan somna på din arm eller hållit någon annans ansikte mellan dina händer gör mig vansinnig. Jag vill inte att det ska finnas något att jämföra mig med. Jag vill vara det enda mest för att jag är så rädd att jag kanske inte är den bästa. Att det finns de som var finare, smalare, sexigare, roligare än jag. Du sa till mig att det som gjorde att du inte kunde glömma mig under alla år var att jag glittrade när jag kom in i ett rum. Jag virvlade runt med skratt och dans i benen på de fester där vi båda var. Nu är det vinter, jag är blek och glåmig. Rakar inte alltid benen och glittrar inte så mycket som jag skulle vilja. Jag känner mig inte så fin och jag tror att det är den värsta fulheten. Den man känner själv. Därför vill jag bara skrika när jag tänker att det kanske har funnits andra innan mig som glittrade året om.

28

Är det bra eller dåligt att vi aldrig haft ett riktigt gräl? Du har varit arg på mig, jätte jätte arg och jag har varit ledsen och besviken och på fyllan muckat mer än jag borde. Men då har den andre av oss alltid varit lugn och lyssnat. Försökt förstå och försökt göra det bättre. Vi har under vår tid somnat en gång osams. I efterhand är det ju bara något att skratta åt. Då kändes det viktigt och gjorde ont. Men bortsätt från det har det alltid löst sig och slutat med skratt eller kramar eller bara ett förlåt.

Behövs grälen för passionen? Eller finns grälen där, men vi respekterar varandra för mycket för att låta dem bryta igenom och såra? Eller kommer vi att tappa glansen när förälskelsen gått över? Vi ses ju inte så mycket vilket hjälper till att båda hålla nyförälskelsen vid liv, men antagligen också hålla borta irritationen som kan smyga sig in i vardagen.

Jag har ett lugn inom mig som jag aldrig känt innan, jag njuter av att vi lägger vår energi på att tycka om varandra. Men samtidigt är jag rädd att det kommer att tona ut. Att vi kanske kommer att tappa bort gnistan. Hur det nu skulle kunna hända. Jag tappar andan varje gång jag ser dig.

27

Vi satt i bilen och småpratade. Vi skulle handla middag. Du frågar hur det kommer sig att jag var tillsammans med mitt ex så länge när han är din totala motsats. Allt det du är saknar han. Du sa att du ibland tänker att eftersom allt är annorlunda med dig kanske jag inser att det finns andra som du fast bättre. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur säger man att man bara vet när man hittat rätt, när alla bitar passar och att trygghet och passion går hand i hand utan att något faller bort på vägen? Kan man säga det utan att det låter fånigt? Jag sa bara att om du känner efter så vet du ju hur det ligger till, att det här är det enda.

26

Jag ligger i din säng och väntar på att du ska komma hem. Det är kallt i lägenheten och det luktar inte så gott. Det är antagligen soporna vi glömt att ta ut. Jag har hemlängtan. Jag vill åka hem och vara själv. Jag vill pyssla med mina saker och planera och förbereda inför veckan. Om det slutat regna, kanske ta en promenad i mörkret. Men du vill att vi ska umgås ikväll och jag vet att du åker igen imorgon så även om jag helst skulle vara ensam så är det som om jag inser att jag borde fylla på med lite mer tid med dig. Jag vet ju att det kommer dagar då jag längtar efter dig så det värker överallt, mest i hjärtat.

25

Eftersom vi inte är så bra på att prata i telefon när du är bort har jag gått och samlat på mig en massa saker jag vill säga till dig. Skvaller, jobbgrejer, saker som hänt på väg till jobbet eller hem. Jag anstränger mig verkligen för att komma ihåg allt, för jag vill att du ska vara en del av mitt surr, av det som händer i mina dagar. Igår när jag hämtade dig på flygplatsen så satt jag liksom och laddade i bilen. Jag ville inte glömma nåt och jag ville veta allt om dina dagar och hur jobbet hade gått och allt allt. Snart måste jag ha en liten särskild bok bara för dig, där jag kan skriva upp allt så det inte försvinner på vägen innan du hinner hem

24

Ikväll kommer du hem. Jag åkte tidigare från jobbet för att hinna städa och handla. Jag har tagit ett bad och sminkat mig och fönat håret. Jag har rakat benen och friserat muffen. Det är ett par timmar kvar men jag bara vankar av och an. Väntar väntar. Jag tänker hela tiden att för varje resa kanske pirret inte är lika stort men det känns tvärtom. Som om det blir större för vaje gång.

23

Vi har varit tillsammans ganska länge. Inte så länge så det är dags att fundera på giftemål, barn och hela svenssonpaketet. Men tillräckligt länge för att vilja bo tillsammans. Nätterna isär är väldigt få när vi båda är hemma. Att få somna och vakna tillsammans oavsett vad dagarna i övrigt har att erbjuda känns mer och mer som en självklarhet. Att få bli varandras hemma. Stället där man alltid bara kan vara utan att behöva anstränga sig och göra sig till. Där var och en kan pyssla med sitt eller sitta nära i soffan och skratta åt något fånigt program på tv.

Det här med vardagar är något alldeles särskilt tycker jag. Det många förkastar och anser tråkigt, slentrian, och deprimerande är min högsta dröm. Jag har alltid varit bra på vardagar. På att se allt fint istället för allt grått, tända ljus till middagen, ta ett glas vin en tisdag, tvinga mig själv ut på en promenad efter jobbet fast jag är dödstrött endast för jag vet att det är så härligt att få krypa upp i soffan med te eller sjunka ner i ett bad, strunta i att städa för att det är roligare att kramas. Det låter vansinnigt pretentiöst men jag lovar att det funkar.

Just nu drömmer jag mest av allt att få dela mina vardagar med dig. Vakna av väckarklockan och inte vilja att det ska vara sant att det redan är morgon. Släpa sig upp och göra te när du står i duschen, trängas i badrummet för att raka sig och fixa sminket, åka tillsammans till stan och till jobben, sitta i bilen och lyssna på P3 morgon och antingen skratta åt att det är roligt eller klaga för att det är fånigt.
Ringa på kvällen och checka av vem som kommer hem först, vem ska handla, vad är vi sugna på till middag? Äta tillsammans och småprata, var och en som går iväg på sin träning eller träffar kompisar och sen komma hem och få somna tillsammans. Jag vill gärna att det ska vara likadant varje dag. Men mest vill jag att du ska finnas med vare dag

22

Första gången vi sågs var i början av 2007. Vi hade gemensamma vänner och var på samma fest. Du frågade mina vänner vem jag var och om jag var singel. De berättade att jag varit tillsammans med min dåvarande kille i ca ett år och att det inte var läge att lägga in en stöt. Det här fick jag givetvis aldrig reda på. Ibland undrar jag om vissa saker är meningen? Att det kanske inte var vår tid då? Eller om mina sista 4 år hade sett väldigt annorlunda ut om du gått fram till mig den kvällen?

21

Vi låg i sängen och läste tidningen fast klockan var 15 på eftermiddagen. Jag kände tårarna komma. Det blir alltid värre när vi är så bra och allt är tryggt och hjärtat sprängs av kärlek och det enda som behövs är att höra dina andetag. Men jag bet ihop. Intalade mig själv att det bara var en släng av bakisångest som spökade. Att den här gången när jag körde dig till flygplatsen skulle jag vinka av dig utan klump i halsen och ont i magen. Jag lyckades nästan. Jag ringde mamma från bilen och fick höra om vardagliga saker och hur deras helg varit, jag hade laddat hem lite serier så jag la mig i sängen och lät timmarna gå. Jag skickade ett långt sms till dig där jag berättade att du var det bästa jag hade och att jag var så lycklig att jag hittat min drömprins och mannen i mitt liv. Imorse när jag vaknade hade jag ett långt svar från dig. Så även om jag hörde regnet smattra mot fönstret och sängen var stor och tom så steg jag upp med ett leende på läpparna. Du kommer hem på onsdag så den här veckan är en bra vecka.

20

Det var som att dra ut proppen i badkaret. Allt jag ville säga och allt jag kände bara kom i en rasande fart. Vi var mer ärliga mot varandra än någonsin tidigare. Och det var som ett lugn bara sänkte sig över oss, vi gjorde middag, pratade om en resa vi ska göra nu snart, la oss i soffan och tittade på idol. Skrattade och tog på varann. Den natten sov vi mer nära än vi brukar, det var som att alla delar som kunde ligga mot varandra var som magneter. Svettiga och varma med din lukt i min näsa och din armar runt mig och våra andetag som till slut föll i samma rytm.

19

När man vågar ta upp det som är jobbigast brukar det alltid resultera i något. Antingen bra eller dåligt, men något som kanske skulle ha kommit förr eller senare oavsett. Jag tycker inte om att det måste göra ont i hjärtat innan man kan prata om det som skrämmer. Jag kan prata om  jobbiga saker närsomhelst. Jag vet att vi vill komma ut på bra ställen. Du går och funderar, vrider och vänder och spekulerar och undrar. Nu la du en natt till att göra det och det blev bra. Du sa att jag måste sluta tvivla och tveka för du kan inte ge mer än du gör just nu när vi är i från varann så mycket. Jag måste lära mig att behålla alla bra känslor även när du åkt. Inte sjunka ner i deppiga och dåliga ställen. Du sa att om det krävs att du byter jobb gör du det. Då insåg jag att här sitter jag, hemma i min trygga vardag. Jag har alla möjligheter att spendera mina dagar som jag vill. Jag kan träffa vänner, träna göra vad jag vill. Allt jag tycker om finns här. Det är värre för dig, du sitter ensam på olika hotellrum. Jobbar på dagarna och på kvällarna för att det inte finns annat att göra och ändå är det jag som gnäller. Det är jag som sitter och tycker synd om mig själv. Du berättade att du tycker varje minut ensam på resorna är hemska, men att du inte kan säga det till mig eftersom det är ditt val. Du har ingen rätt att klaga. Jag har ju hela tiden trott att du inte påverkas av att vi är isär och att du tycker att resorna är värda allt som gör ont. Du sa att jag kan inte ha mer fel, men en av oss måste ju hålla uppe humöret. Så att vi båda inte sjunker ner till dåliga ställen.

18

Du ringde och frågade hur min kväll såg ut. Jag skulle bara åka hem, hade massor att göra. Efter ett par timmar kom du över. Du hade rosor och champagne och sa att du ville aldrig mer att vi ska sova ifrån varandra eller ringas utan att säga puss. Du berättade att du inte kunnat sova på hela natten för du insett att vi måste vara två för att få detta att funka och du hade bara trott att eftersom du ville och försökte skulle det automatiskt vara lika för mig. Men så slog det dig att det kanske var för tufft för mig att vara tillsammans med en kille som reser 5 av veckans 7 dagar, när han väl är hemma jobbar han halva dagarna även om det är helg, inte berättar vad han känner eftersom det tyder på svaghet, inte vet hur det känns att älska på riktigt, ja, några exempel. Du sa att han aldrig känt så innan. Att du kan förlora något du verkligen vill ha och det gjorde dig livrädd. Jag tittade på dig och sa att det är ju dumt att du inte tänkt på det här innan. Du sa att du aldrig behövt tänka på någon annans känslor än dina egna tidigare, det har alla andra gjort åt dig.

17

Idag är det samma datum som när vi träffads första gången. Vi har pratat om att fira och dricka rosa champagne och sitta nära och tänka på hur lyckligt lottade vi är som hittade varandra bland alla hårda och tomma hjärtan därute. Istället vaknade vi i varsin säng, flera mil ifrån varandra. Jag ringde för att kolla så du inte försovit dig. Vi sa inte ens puss när vi la på.

16

Eller så är det bara november som spökar. En grå och tung månad. Jag vet att jag är bättre än hur jag är just nu. Det gäller bara att komma tillbaka innan jag förstört för mycket

15

Jag är rädd att jag har ställt till det lite nu. I natt sov vi inte ens tillsammans och igår så hade vi långa telefonsamtal om hur man gör för att våga ge sitt hjärta till någon annan. Jag är ganska dålig på det. Jag är feg och rädd och svag. Jag skyller och lägger över alla mina rädslor på dig. Jag kan säga saker som att jag inte riktigt vågar ge 100% för att jag är inte säker på att du vet vad du känner. Att du är bättre på ord än på det bakom dem. Egentligen tror jag inte ens på mig själv när jag säger så, men annars måste jag ju erkänna att jag skulle kunna förstöra oss för att jag är så rädd att förlora dig. Och det gör ju mig till en idiot. Det är lättare att vara idiot för sig själv än för den man helst av allt vill vara bra inför.

Du skickade ett sms inatt kl 04 där du skrev att du håller på att gå sönder. Jag går sönder när jag tänker på att jag fått dig att känna så. Just nu tycker jag väldigt illa om mig själv. Jag vill fixa allt och ta tillbaka och ställa till rätta. Men jag får inte fram ett ord. Jag hoppas det finns en mening med att jag beter mig såhär, att det inte bara är så att jag testar gränser för att jag är osäker och har dålig självkänsla och vill se hur mycket du egentligen tycker om mig. Är det så är det lika bra jag bara går, då förtjänar inte ens jag att vara med mig själv.

14

I morse låtsades jag sova när du gick upp. Du pussade mig hejdå och jag mumlade tillbaka. När dörren slog igen krampade hela mitt hjärta i hop. Jag ville bara rusa efter dig och säga att vi var ok men jag låg kvar. Jag låg och lät panik, ont i hjärtat, rädsla skölja över mig, men jag har lärt mig att det bara är att vänta ut alla känslor, att efter ett tag ebbar det ut och då går det att andas igen. Nu sitter jag på jobbet och har inte kunnat äta. Jag vill så gärna att vi ska vara ok. Men jag är alldeles matt. Jag borde verkligen orka, men jag har orkat så mycket för oss båda ett tag nu.

13

I början när vi träffades kunde vi ligga ansikte mot ansikte i sängen och bara prata i timmar. Med benen ihopslingrade under täcket. Du sa att din viktigaste regel var att vi aldrig skulle somna osams. Att inget var för svårt att lösa så vi kunde få somna nära. Igår kom du och hämtade mig efter en middag, jag hade druckit lite vin och babblade på i bilen hem. Du verkade lite tyst och irriterad, men jag har lärt mig att inte fråga. Du avskyr när jag frågar om det är något. Du menar att du i såfall talar om det för mig. Trots att det hittills aldrig hänt. Vi la oss och du sa något om mig och skrattade till. Jag överreagerade och frågade varför du gjorde dig rolig på min bekostnad. Du försöka förklara, sa att jag inte skulle vara så känslig. Jag drog täcket över huvudet för att inte låta dig se hur upprörd jag blev. Efter ett tag vände du dig bort från mig och jag gjorde detsamma. Igår somnade vi för första gången med ryggarna mot varandra.

12

Du har berättat att du aldrig blivit lämnad, eller dumpad som man kan säga. Du har aldrig legat i fosterställning i sängen med kinderna blöta av tårar och ett bröst som värker så mycket att du tror att det ska sprängas och att ditt hjärta är helt mosat och aldrig kommer att kunna slå utan all smärta igen. Du är van vid att dem du släpper nära blir vansinnigt kära i dig, att de sätter dig på en pedestal och slår knut på sig själva för att få dig att älska dem tillbaka. Det är det här som skrämmer mig mest med dig. Att det är inte så märkligt för dig att jag tycker så mycket om dig som jag gör. Det är så det är för dig, det är det du är van vid. För varje liten bit av mitt hjärta som du får blir jag allt mer skräckslagen. Om du bestämmer dig för att kasta bort dem kommer ju mitt hål att vara jättestort. Hur ska jag kunna laga det?

11

Vi pratar mycket om att du ska flytta hem till mig. Jag bor lite utanför stan i en väldigt stor lägenhet. Du bor  mitt i stan i en pytteliten etta. Du resa alltid och är så sällan hemma i af. Du säger att det spelar ingen roll var du bor bara du får bo med mig. Jag säger att jag är livrädd att du ska vakna upp en dag här hos mig och känna att du inte klarar det. Att lugnet och träden och kratta löv och mitt sällskap inte räcker för dig. Om du då skulle flytta ifrån mig skulle jag gå sönder. Du säger att du gärna vill prova. Jag vet inte om jag vågar. Att få ha dig här så ofta det går utan att behöva välja bort känns tryggt tycker jag. Sen är det också det där med att älska. Vi har aldrig sagt att vi älskar varandra fast vi varit tillsammans rätt länge. Du har aldrig sagt det till någon och jag har nog sagt det till för många. Jag vill säga det till dig för det är så det känns i hjärtat men det är samma sak där. Säger du det inte tillbaka kommer jag att pajja och jag kommer att bli osäker och då kommer jag att bli bekräftelsesökande och klängig och det är den värsta versionen av mig jag vet. Så jag håller mig, sparar på orden och hoppas du ska känna samma sak som jag, då kanske det blir lättare att våga släppa in dig i mitt liv och mitt hem här utanför stan.

10

Helgen har vi spenderat tillsammans med din familj. Vi har legat tätt ihop i en 80 cm säng i ett rum med så tunna väggar att jag hört andetag från rummet bredvid. Jag hade glömt att packa ner sovkläder i fredagsstressen så jag fick låna ett nattlinne av din mamma. Det var rosablommigt och såg lite ut som en sommarklänning sa du. Jag hade inga trosor under och varje morgon vaknade jag av att du hade din hand mellan mina ben och att det dunkade i mig av lust till dig. Du viskade att vi inte fick röra oss eftersom allt skulle höras. Så jag låg och önskade mest av allt att du skulle röra bara lite på fingrarna

9

förra gången du kom hem från din resa sa du att det var skönt att vår skavtid blivit kortare. Förklaring: När vi inte setts på en eller ett par veckor så är det alltid lite obekvämt att ses. Vi trevar lite och det skaver lite när vi är nära. Det är som om vi halkar tillbaka ett par månader och blir lite blyga och osäkra igen.

Både du och jag spenderar mycket tid ensamma och det tar ett tag att släppa in varandra i de ständiga dialogerna vi för med oss själva. Jag kan komma på oss med att sitta tysta och stirra ut i luften för en minut. Då vet jag att det är så många ord därinne som slåss om utrymmet, men att vi fortfarande är ovana att släppa ut tankarna till varandra.
Men det tar inte lång tid innan allt är som vanligt igen och att få ligga bredvid dig känns likadant som att sjunka ner i ett varmt bad efter en kall höstpromenad.

8

Snart kommer du hem. Jag har inte hunnit hälften av det jag skulle den här veckan. I helgen ska vi åka bort. Igår mailade jag med en av mina närmaste vänner som skrev att hon saknar mig för att vi inte ses och hörs lika ofta längre. Hon tycker mest vi umgås via mailen. Jag vet att hon har rätt. Men det var verklligen en öm tå. Jag skrev korta och irriterade svar tillbaka. Jag vill att det ska vara värt det. Att allt kompromissande inte ska påverka mig så hårt. Jag går runt och är arg. Mest på mig själv för att jag låter det vara så här.

7

Att det går upp och ner vet jag. Det är därför jag behöver skriva här. Men nu är det väldigt mycket ner. Jag vill inte svara när du ringer och jag orkar knappt läsa dina sms. Jag sitter ensam kväll efter kväll under ett berg av jobb och annat för att kunna viga helgerna och de få stunder du är hemma åt dig. Jag vet att det är mitt val och att jag därför inte har någon rätt att klaga. Men gör jag inte det här så går det inte ihop. Jag har inte bett om att bli en ensam, livspusslande, stressad tjej som anpassar sitt liv efter sin kille. Det är om något det sista jag någonsin trodde jag skulle göra. Du säger ofta att det är så lätt med mig. Att det inte finns något dåligt samvete, att vi har roligt tillsammans och att jag stöttar och finns för dig. Jag är glad att du ser det för det krävs en del för att jag ska tycka att det är värt det.

Jag ser att jag verkar vara en väldigt självisk person. Antagligen är jag det. Men jag trodde kanske att när jag väl träffade någon som fick allt att vändas uppochner så skulle det vara lite lättare och inte på bekostnad av det som jag älskar mest. Nämligen vardagarna. Jag kommer att skriva mer om vardagarna senare. Just nu tar jag mig igenom ännu en tisdagskväll ensam framför datorn med jobb.

6

Du var hemma hela helgen. Jag sög i mig av varje sekund. Jag tittade på dig när du inte såg. Memorerade varje rörelse. På nätterna ligger vi nära, så nära att vi många gånger vaknar av att våra kroppar klibbat ihop och nästan blivit som en. Du säger att det inte finns något du hellre vill göra än att ligga med mitt huvud på ditt bröst. Jag har egentligen en miljon saker att göra och ta tag i. Ibland känner jag stressen som en kall våg genom kroppen men det är ovanligt lätt att stänga den ute när jag har din hud under mina fingrar.