Att det går upp och ner vet jag. Det är därför jag behöver skriva här. Men nu är det väldigt mycket ner. Jag vill inte svara när du ringer och jag orkar knappt läsa dina sms. Jag sitter ensam kväll efter kväll under ett berg av jobb och annat för att kunna viga helgerna och de få stunder du är hemma åt dig. Jag vet att det är mitt val och att jag därför inte har någon rätt att klaga. Men gör jag inte det här så går det inte ihop. Jag har inte bett om att bli en ensam, livspusslande, stressad tjej som anpassar sitt liv efter sin kille. Det är om något det sista jag någonsin trodde jag skulle göra. Du säger ofta att det är så lätt med mig. Att det inte finns något dåligt samvete, att vi har roligt tillsammans och att jag stöttar och finns för dig. Jag är glad att du ser det för det krävs en del för att jag ska tycka att det är värt det.
Jag ser att jag verkar vara en väldigt självisk person. Antagligen är jag det. Men jag trodde kanske att när jag väl träffade någon som fick allt att vändas uppochner så skulle det vara lite lättare och inte på bekostnad av det som jag älskar mest. Nämligen vardagarna. Jag kommer att skriva mer om vardagarna senare. Just nu tar jag mig igenom ännu en tisdagskväll ensam framför datorn med jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar