29

Ibland när jag tänker på ditt liv innan mig kan jag bli helt paralyserad av svartsjuka. Hela kroppen bara krampar och tanken på att du låtit någon annan somna på din arm eller hållit någon annans ansikte mellan dina händer gör mig vansinnig. Jag vill inte att det ska finnas något att jämföra mig med. Jag vill vara det enda mest för att jag är så rädd att jag kanske inte är den bästa. Att det finns de som var finare, smalare, sexigare, roligare än jag. Du sa till mig att det som gjorde att du inte kunde glömma mig under alla år var att jag glittrade när jag kom in i ett rum. Jag virvlade runt med skratt och dans i benen på de fester där vi båda var. Nu är det vinter, jag är blek och glåmig. Rakar inte alltid benen och glittrar inte så mycket som jag skulle vilja. Jag känner mig inte så fin och jag tror att det är den värsta fulheten. Den man känner själv. Därför vill jag bara skrika när jag tänker att det kanske har funnits andra innan mig som glittrade året om.