Jag ringde honom en måndag, kvällen innan hade han skickat ett mms till mig med sig själv i kalsonger och sagt att det var tomt i sängen. Allt var bara fel. Jag hade skjutit på det för att jag var feg. Han hörde direkt på min röst vad det var jag ville, han sa att det var ok och att han förstod. Att han hoppades att jag skulle ha det bra och att vi kanske skulle ses ute i vimlet framöver. När vi lagt på bröt jag ihop. Helt oväntat. Jag grät så jag skakade och snoret rann och jag fick ingen luft. Tårarna sprutade och det gjorde så satans ont överallt. Jag kände mig som en skit, jag visste att jag var en skit. Jag insåg att du antagligen skulle bli väldigt ledsen och besviken på mig om du visste. Han skulle aldrig ha önskat mig allt gott om han visste. Då hade han sagt att jag var en ynkrygg, feg och falsk och inte förtjänade att någon litade på mig.
Jag ringde min bästa vän och hulkade fram vad som hänt. Det kan tyckas som en självklarhet, men jag är inte den som ringer till andra när jag är ledsen. Jag tar hand om det själv, har inte andra så nära inpå mig. Men hon lyssnade, sa på sitt lite kantiga vis att jag överreagerat, att jag hade ju inte direkt hoppat i säng med båda, jag hade ju styrt av det i tid. Eller iaf tillslut. Jag kände mig fortfarande som en blöt fläck och ett arsel. Tyckte att det inte var mer än rätt att du fick veta hur det låg till. Om du var den jag skulle leva med skulle du ha alla sanningar redan från början så du kunde bestämma själv om det var värt det.
Du var ute på jobbresa och jag visste att du inte skulle kunna läsa mailen förrens dagen efter. Jag skrev ett långt, totalt osammanhängande mail till dig och klickade på send. När jag läste igenom det jag skrivit ville jag bara dö. Det stod bara skit. Jag hade skrivit skit till dig. Du skulle missuppfatta allt och jag framstod som en större idiot jag egentligen var. I min iver att rättfärdiga mitt beteende hade jag skrivit saker som var totalt oviktiga och oväsentliga och som bara skulle göra dig ledsen. Den här måndagen var utan tvekan den värsta på hela året.
först måste jag säga att jag blir så ledsen för din skull av att läsa det här och jag hoppas att du kommer få många fina måndagar, och veckodagar framöver istället.
SvaraRaderasen vill jag bara säga att den här texten är så ärlig och bra skriven och den träffar mig mitt i prick. på något sätt känns det som att du är jag, eller att du i alla fall påminner mycket om mig själv. och livet känns lite lättare när man är två, även om jag också är en sån som tar hand om sig själv. stor kram på dig i alla fall.