14

I morse låtsades jag sova när du gick upp. Du pussade mig hejdå och jag mumlade tillbaka. När dörren slog igen krampade hela mitt hjärta i hop. Jag ville bara rusa efter dig och säga att vi var ok men jag låg kvar. Jag låg och lät panik, ont i hjärtat, rädsla skölja över mig, men jag har lärt mig att det bara är att vänta ut alla känslor, att efter ett tag ebbar det ut och då går det att andas igen. Nu sitter jag på jobbet och har inte kunnat äta. Jag vill så gärna att vi ska vara ok. Men jag är alldeles matt. Jag borde verkligen orka, men jag har orkat så mycket för oss båda ett tag nu.