53

Jag kanske överreagerar. Eller är väldigt orättvis. Jag vet inte, ni får berätta för mig. Jag har ju tidigare skrivit att både du och jag just nu jobbar dygnet runt. Det är så den här tiden på året. Jag menar verkligen inte att gnälla, men just nu är det jobb och att orka med det som upptar mycket av min och vår kraft.
Du var på julbord igår, julfest med ditt jobb. Du undrade om jag inte kunde komma in och sova i stan med dig. Självklart kunde jag det. Du är hos mig mestadels av dagarna när du inte reser och det är verkligen min tur att åka till dig. Jag hade inga saker med mig så jag behövde ändå åka hem till mig för att packa en väska och fixa lite där hemma. Kl 20 åkte jag från jobbet, kl 21.30 åkte jag hemifrån till dig. Jag var helt slut, var på väg att somna framför ratten flera gånger. När jag kom till dig skickade jag ett sms och sa att jag verkligen hade velat vara vaken när du kom men att jag var för trött och att jag skulle uppskatta om du inte väckte mig när du kom hem. Då skulle jag vara pigg och glad och pussa på dig hela morgonen efter.

Till allt hör att jag inte behövde vara på jobbet förens kl 10. Jag småtjatade lite på dig om att vi kanske kunde unna oss en liten liten sovmorgon, få tillfälle att vakna i lugn och ro, kramas lite, vara nakna, ta en dusch tillsammans. Allt vi inte hunnit eller orkat på hela veckan. Du sa att bara för att det var julfest var det ingen anledning att komma sent och att det skulle se så dåligt ut om du inte kom in före 8.30 som vanligt. Jaha, ingen större sorg i det, jag kunde ju ligga kvar i sängen och det var ju sista dagen innan helgen.

Kl 01.40 rasslar det till i dörren och du ramlar in. Du klampar in med skorna och lägger dig på mig med alla ytterkläder och säger att du har en polare med dig som ska sova över. Du häver dig upp igen och ni börjar möblera om, bädda och fixa. Till det hör att ni båda är aspackade. Det är väskor överallt som ni gång på gång snubblar över utan att för den sakens skull flytta på. Det är ett jävla liv och jag känner bara total matthet. Jag är så vansinnigt trött och jag är så förbannad på dig att du inte, när du läst mitt sms berättat att du skulle ha sällskap med dig hem. Då kunde jag ha åkte hem igen, eller när ni bestämde att han (vem det nu är/var) skulle sova över kunde ha ringt mig, gett mig chansen att få åka. Vi har haft det här samtalet flera gånger. Du vill alltid ha kompisar och folk sovandes på soffan, jag avskyr att ligga 1 meter ifrån nån jag inte känner i din minimala etta. Vi har kommit fram till att eftersom vi bor på två ställen slipper jag kollektivtramset. Men tydligen inte igår, när jag är helt slutkörd, när jag helst vill sova hemma, när jag inte har lust att tvinga mig upp kl 7 för att slippa trängas om toaletten med en okänd, när allt jag vill är att gråta. Över trötthet, stress, måsten och krav. Då tycker du att det är en bra idé att komma hem och väcka mig och låta en polare sova på soffan. Jag vet att jag är gnällig, självisk och orättvis. Och jag önskar inget heller än att jag var så cool och glad och bra så jag bara kunde rycka på axlarna, somna om, vakna och smyga ner och köpa frukost till er. Det hade sett bra ut. Du hade velat ha det så, kunnat visa vilken cool och bra tjej du har. Men inte den här gången. Det finns helt enkelt inte nån kraft just nu.
Så jag bara åkte. Jag klev upp drog på mig kläderna och åkte till kontoret.

52

Ibland när jag har svårt att sova, alltid när du är ute och reser, ligger jag och tänker. Jag målar upp bilder och scenarion där du och jag kanske går på stan. Vi träffar ditt ex och jag är så himla fin och strålande och glad och gör allt rätt. Hon är sur och otrevlig och känner i varje andetag hur mycket lyckligare du är med mig. Du släpper mig inte för en sekund och jag njuter av att jag var den som fick dig. Jag vet inte varför jag  har det här behovet. Jag vet egentligen inte varför jag bryr mig om ditt ex alls. Det var du som gjorde slut, ni hade det inte bra tillsammans och min logiska del av hjärnan vet att det inte finns något hot någonstans. Men jag tror att jag är en person som njuter mer av allt underbart om jag har naglar som skaver lite här och där. Men där det bra alltid är störst

51

Du kom hem mitt i natten efter att ha varit ute med en kompis. Jag hade somnat med vaknade till när du kom. Jag hade massor jag ville berätta för dig, men var så trött att jag knappt kunde öppna ögonen. Du kröp ner i sängen och la dig nära bakom mig. Du höll om mig hårt och sa att du älskade mig. Det var första gången du sagt det på riktigt. Jag tryckte mig mot dig och höll hårt i din hand men sa ingenting tillbaka.

50

När vi sover tillsammans ligger vid nära hela natten. Vi är ett trassel och vaknar ofta genomsvettiga på morgonen. Jag vet inte om det beror på att jag är så vansinnigt kär i dig, men jag tycker du luktar så gott. Din morgonandedräkt luktar gott, din sovvarma hud luktar gott vårt nattsvett luktar gott. Det finns inget med dig jag inte tycker om

49

Du berättade att du stått vid fönstret nästan hela kvällen efter vårt samtal, du sa att du trodde jag skulle komma i af. Du sa att du hade haft svårt att sova, inte kunnat koncentrera dig på jobbet, förlorat mot din kompis i tennis som du ALLTID vinner över. Känt dig ensam och osäker på oss. Du sa att du aldrig varit med om det här tidigare och att det var det värsta någonsin. Jag tänkte att jag har varit med om exakt det så många gånger att jag nog är expert vid det här laget. Att jag övat upp en förmåga att tvinga mig själv att sova, äta och fungera för att det går inte annars. Jag hamnar i det för ofta. Jag slets mellan ångesten över att jag inte åkt till dig, som jag innerst inne velat och att det är bra att du får veta hur det känns när man inte kan andas ensam

48

Det var meningen att jag skulle ha åkt hem till dig igår, men jag kände i hela kroppen att jag inte orkade. Det var egentligen inte alls för jag var ledsen eller arg på dig. Jag var bara trött. Så innerlig trött. För mycket jobb och för svårt att säga nej till för många saker. Och du som är för trött och adrig säger nej fast du inte får plats med dig själv de få dagar du är hemma.
Jag skickade ett sms och sa att jag inte orkade. Du svarade att det var tråkigt, men att det var som det var.
Även fast jag inte ville och hade lovat mig själv att inte göra det ringde jag upp dig innan jag skulle sova. Vi pratade länge. Eller jag pratade mycket och länge. Det är så du vill ha det, du sätter igång mig, sen lyssnar du. För att slippa undan men ändå lösa. I slutet av samtalet sa jag till dig att det känns som jag tar ifrån dig det du älskar mest, att få vara hemma i din lägenhet, att få träffa dina vänner att få vara i stan och dricka öl och gå på klubbar. Då sa du att det kan jag ju inte göra för du älskar mig mest.

47

Vi hade vårt första gräl igår. Eller jag vet inte ens om det var ett gräl. Men vi var inte så snälla mot varandra och det gjorde väldigt ont. Vi jobbar båda två väldigt mycket just nu. Det är tidiga morgnar och sena kvällar och hela tiden tankar och stress som snurrar i huvudet. Vi kom hem sent igår och skulle trots att vi var dödströtta laga middag, kolla på en film och äta godis. Det sprack redan vid skärbrädan. All trötthet och  irritation och sprickor bara svämmade över. Vi snäste åt varandra och sa onödigt hårda saker. Jag började gråta. Inte så du såg men tillräckligt för att känna att min kväll var över och det var dags för mig att gå och lägga mig.
Du kom in och frågade om jag var sur. Jag orkade inte, ville bara vara ifred så jag sa att jag var trött och skulle gå och lägga mig. Du stormade ut ur rummet, sa att du tyckte jag var larvig och känslig och smällde igen dörren. Jag somnade ensam.

46

I söndags var jag svag. Det var lite bakfylla och lite ensamhet och lite ångest över att helgen alltid tar slut för fort. Jag frågade dig om ditt ex. Ibland gör jag det, ofta på söndagar. Du svarar tålmodigt på mina frågor. Det enda jag vill höra är att hon är sämre än jag. Att allt är bättre nu och att innan mig var ingeting viktigt. Jag vet ju att det kanske inte är så, men du är alltid på min sida så du säger precis det jag vill höra och det låter som om det är sant.

45

Du har kallat mig älskling tre gånger den senaste veckan. Betyder det att du älskar mig? Att vi älskar varandra? Jag tror att jag vet vad kärlek är, men jag vet inte om jag använt orden rätt. Jag borde ha sparat dem till dig och nu är du den enda jag inte kan säga dem till.

44

Du ska bara iväg i jobbet en gång till nu innan jul. Det betyder att vi kan leka vardag väldigt många gånger!

43

Det finns en sak med dig som gör mig vansinnig. Du vet om det för vi har pratat om det massor av gånger. Du säger aldrig någonting om du är irriterad, arg eller ledsen. Det ska så mycket till för att du ska säga något i de lägena. Jag har en otrolig intuition. Jag känner på sekunden om det är något. Jag kan inte förklara det mer än att varje hundradels sekund som du är tyst då du inte brukar vara det eller om dina rörelser är lite hårdare eller mer bestämda, eller ditt ansiktisuttryck. Oavsett om det är så eller om det bara är magkänslan slår det mig som blixten. Jag VET när något är fel. Frågar jag dig säger du alltid att det inte är så. ALLTID. I efterhand kan du berätta att det visst var något då. Du tyckte jag var för långsam när vi skulle åka någonstans, eller jag hade inte tagit hand om disken som jag lovat, jag bokade upp mig hela helgen utan att fråga dig vad du skulle göra innan. Oftast skitsaker som hade åtgärdats i samma andetag som de blev sagda. Om de hade blivit sagda. Det här gör ju att vissa dagar med dig är en ständig gissningslek för mig. Jag försöker tänka på vad jag kan ha sagt eller gjort eller inte sagt eller inte gjort. Otroligt tröttsamt. Vi känner varandra så pass väl vid det här laget att du vet att jag vet och du vet att det gör mig ledsen att jag inte får komma in på alla sätt. Att du stänger mig ute. Jag vet inte om du är konflikträdd eller om du tror att du gör mig en tjänst. Men jag vill ju veta hur jag kan göra alla dina dagar till de bästa.