53

Jag kanske överreagerar. Eller är väldigt orättvis. Jag vet inte, ni får berätta för mig. Jag har ju tidigare skrivit att både du och jag just nu jobbar dygnet runt. Det är så den här tiden på året. Jag menar verkligen inte att gnälla, men just nu är det jobb och att orka med det som upptar mycket av min och vår kraft.
Du var på julbord igår, julfest med ditt jobb. Du undrade om jag inte kunde komma in och sova i stan med dig. Självklart kunde jag det. Du är hos mig mestadels av dagarna när du inte reser och det är verkligen min tur att åka till dig. Jag hade inga saker med mig så jag behövde ändå åka hem till mig för att packa en väska och fixa lite där hemma. Kl 20 åkte jag från jobbet, kl 21.30 åkte jag hemifrån till dig. Jag var helt slut, var på väg att somna framför ratten flera gånger. När jag kom till dig skickade jag ett sms och sa att jag verkligen hade velat vara vaken när du kom men att jag var för trött och att jag skulle uppskatta om du inte väckte mig när du kom hem. Då skulle jag vara pigg och glad och pussa på dig hela morgonen efter.

Till allt hör att jag inte behövde vara på jobbet förens kl 10. Jag småtjatade lite på dig om att vi kanske kunde unna oss en liten liten sovmorgon, få tillfälle att vakna i lugn och ro, kramas lite, vara nakna, ta en dusch tillsammans. Allt vi inte hunnit eller orkat på hela veckan. Du sa att bara för att det var julfest var det ingen anledning att komma sent och att det skulle se så dåligt ut om du inte kom in före 8.30 som vanligt. Jaha, ingen större sorg i det, jag kunde ju ligga kvar i sängen och det var ju sista dagen innan helgen.

Kl 01.40 rasslar det till i dörren och du ramlar in. Du klampar in med skorna och lägger dig på mig med alla ytterkläder och säger att du har en polare med dig som ska sova över. Du häver dig upp igen och ni börjar möblera om, bädda och fixa. Till det hör att ni båda är aspackade. Det är väskor överallt som ni gång på gång snubblar över utan att för den sakens skull flytta på. Det är ett jävla liv och jag känner bara total matthet. Jag är så vansinnigt trött och jag är så förbannad på dig att du inte, när du läst mitt sms berättat att du skulle ha sällskap med dig hem. Då kunde jag ha åkte hem igen, eller när ni bestämde att han (vem det nu är/var) skulle sova över kunde ha ringt mig, gett mig chansen att få åka. Vi har haft det här samtalet flera gånger. Du vill alltid ha kompisar och folk sovandes på soffan, jag avskyr att ligga 1 meter ifrån nån jag inte känner i din minimala etta. Vi har kommit fram till att eftersom vi bor på två ställen slipper jag kollektivtramset. Men tydligen inte igår, när jag är helt slutkörd, när jag helst vill sova hemma, när jag inte har lust att tvinga mig upp kl 7 för att slippa trängas om toaletten med en okänd, när allt jag vill är att gråta. Över trötthet, stress, måsten och krav. Då tycker du att det är en bra idé att komma hem och väcka mig och låta en polare sova på soffan. Jag vet att jag är gnällig, självisk och orättvis. Och jag önskar inget heller än att jag var så cool och glad och bra så jag bara kunde rycka på axlarna, somna om, vakna och smyga ner och köpa frukost till er. Det hade sett bra ut. Du hade velat ha det så, kunnat visa vilken cool och bra tjej du har. Men inte den här gången. Det finns helt enkelt inte nån kraft just nu.
Så jag bara åkte. Jag klev upp drog på mig kläderna och åkte till kontoret.