43

Det finns en sak med dig som gör mig vansinnig. Du vet om det för vi har pratat om det massor av gånger. Du säger aldrig någonting om du är irriterad, arg eller ledsen. Det ska så mycket till för att du ska säga något i de lägena. Jag har en otrolig intuition. Jag känner på sekunden om det är något. Jag kan inte förklara det mer än att varje hundradels sekund som du är tyst då du inte brukar vara det eller om dina rörelser är lite hårdare eller mer bestämda, eller ditt ansiktisuttryck. Oavsett om det är så eller om det bara är magkänslan slår det mig som blixten. Jag VET när något är fel. Frågar jag dig säger du alltid att det inte är så. ALLTID. I efterhand kan du berätta att det visst var något då. Du tyckte jag var för långsam när vi skulle åka någonstans, eller jag hade inte tagit hand om disken som jag lovat, jag bokade upp mig hela helgen utan att fråga dig vad du skulle göra innan. Oftast skitsaker som hade åtgärdats i samma andetag som de blev sagda. Om de hade blivit sagda. Det här gör ju att vissa dagar med dig är en ständig gissningslek för mig. Jag försöker tänka på vad jag kan ha sagt eller gjort eller inte sagt eller inte gjort. Otroligt tröttsamt. Vi känner varandra så pass väl vid det här laget att du vet att jag vet och du vet att det gör mig ledsen att jag inte får komma in på alla sätt. Att du stänger mig ute. Jag vet inte om du är konflikträdd eller om du tror att du gör mig en tjänst. Men jag vill ju veta hur jag kan göra alla dina dagar till de bästa.