81

I natt vaknade jag av att jag grät. Jag kröp tätt intill dig och somnade om. Imorse var jag helt matt av ledsenhet, hela dagen har jag balanserat på gränsen till tårar utan att förstå varför. Du har varit hemma mer än en vecka nu och det är flera dagar till du åker igen. Din resa blev framflyttad och vi har spenderat massor av tid tillsammans och gjort massor av roliga saker. Jag har inte känt av att du ska åka alls, utan bara njutit av att vi är tillsammans. Men ändå känns det som alla skratt har försvunnit. Konstigt.

80

Och så kom du äntligen hem i söndagskväll. Varenda sekund nu när du är hemma njuter jag. Jag har vaknat flera gånger de två sista nätterna och varje gång när jag känner din varma kropp bredvid min i sängen så bara kryper jag ännu närmare och luktar på din hud och trasslar in mina armar, fingrar och ben i dig. Jag blundar och lyssnar på din röst när du pratar i telefon med dina kompisar och jag slappnar av i hela kroppen när du stryker mig över håret och pussar mig i pannan. Det var alla hjärtans dag igår. Du hade skrivit ett 4 sidor långt brev till mig. Jag trodde aldrig att någon skulle kunna tycka om mig så mycket som du gör. Alla vackra ord känns som om de inte handlar om mig eftersom jag aldrig hört dem förr, men jag vet ju att det är så du ser på mig och det gör mig alldeles varm och lycklig. Du gav mig brevet när du skulle åka och handla till oss och jag grät, men nu för att det blir för mycket. Först all saknad och sen bara tomhet och sen kommer du hem och skriver saker som att du vill dela resten av ditt liv med mig, du aldrig trodde att man kunde älska någon som du kommit att älska mig mm blev för mycket. Du kom tillbaka med röda rosor och geléhjärtan och sa att känslan av att köra upp på vår parkering och veta att jag är hemma är det enda du behöver det är den enda riktiga lyckan. Du har börjat titta på nya jobb och även om jag vet att det är en process antagligen på minst ett år, antagligen fler, så bara att du vill ändra din situation för vår skull gör mig helt stum. Jag trodde aldrig det. Och nu skäms jag för att jag sjunker så långt vissa stunder när du är borta. När du lägger din tid på att skriva brev till mig, ta bilder på allt du upplever för att jag ska kunna få vara med lite sen när du kommer hem sitter jag och tycker synd om mig själv, låter tankar på andra komma in och önskar att allt var annorlunda för en sekund. Jag skäms och jag vet att nu har jag fått en chans att göra om och göra rätt. Du åker i gen om lite mer än en vecka och då ska jag inte sjunka någonstans. Då ska jag ta fram ditt brev och läsa det om och om igen.

79

Vi har just chattat på skype. Du är deppig. Inget med din resa blev som du hoppades, du längtar hem och du längtar efter mig skriver du gång på gång. Jag borde bli glad men jag känner ingenting. Jag kan inte ta in din depp för den får inte plats bredvid min. Det jag vill fråga är om du tycker att det är värt det. Om du tycker det är värt att jag är helt förstörd vissa dagar och helt tom andra dagar och helt avtrubbad och utan känslor och saknad efter dig resten av dagarna. Och om det är värt att allt du ser och gör i dina länder i världen hela tiden grusas av att du inte riktigt vill vara där men ändå hela tiden åker iväg. Allt det vill jag fråga, men det kommer jag aldrig att göra såklart. Jag nöjer mig med att veta att just nu i den här stunden gråter jag inte och jag har planer jag ser fram emot och du ligger bakfull ensam på ett hotell någonstans i världen och har hemlängtan och intalar dig att det visst är värt det.

78

Det är onsdag och solen skiner fortfarande. Idag gråter jag inte och igår grät jag inte. Jag pratade med en vän i måndags, jag sa till henne att den här vintern har det hänt nåt med mig. Jag vet inte om jag ser mig själv som en glad person längre. Jag har alltid refererat till mig själv som ljus och lätt och skrattande och rycka på axlarna. Men så känner jag inte längre. Men det är kanske så det är, livet. Det går i vågor och det har varit en mörk och kall vinter. Men jag saknar henne. Hon som fanns innan jag träffade dig och hon som inte visste hur ont det gör att sakna. Det var roligare att vara henne. Lättare framförallt.

77

Det är söndag och solen skiner från en klarblå himmel utanför, jag sitter inne och gråter så tangentbordet är alldeles blött. Jag sitter och tittar på bilder på min pojkvän på facebook och gråter. Jag är så jävla sorglig.

76

Jag har hållit mig sysselsatt mer eller mindre hela tiden sedan du åkte. Jag glider snabbt till känslan och rutinerna jag hade innan jag träffade dig. Jag går på parmiddagar ensam, smsar runt till mina vänner för att se vad som händer under helgen och nappar på det som känns roligast. Helt fri och så jävla förbannad. Arg för att du gör så här mot mig. Att du låter mig sakta med säkert fasa ut dig ur mitt liv de veckor du är borta för att sedan komma hem några dagar och vända upp och ner på allt och göra mig alldeles förvirrad och splittrad, och sedan bara åka igen. Jag har för första gången berättat för en vän om hur det känns. Om hur känslor av uppgivenhet och trötthet ofta slår mig som ett knytnävslag. Att jag inte berättar för dig hur jag mår och hur jag känner längre när vi pratar med varandra. Hur jag ser alla runt mig göra saker ihop och dela allt från trista vardagskvällar med makaroner och korv till att gå på fest tillsammans, uppklädda och fina, titta på varandra genomrummet och känna hur lyckliga de är som har varandra. Jag har aldrig någonsin varit så ensam som jag är sedan jag träffade dig. Och jag har alltid varit en ganska ensam person. Det känns som vi inte är tillsammans och det känns som det är slut och jag är helt paralyserad för det är så jävla jobbigt att dagarna bara går och jag bara försöker leka glad och skrattar fast jag bara gråtergåtergåter inuti för det är inte så här jag vill ha det.

75

Idag år jag lunch med en vän jag inte träffat på minst 2 år. Vi hann prata i en halvtimme innan jag nämnde dig. Han berättade om sin son och att han och hans fru just flyttat till en ny lägenhet. Jag berättade om separationen från mitt ex, min flytt, vad jag lägger min tid på efter jobbet. Men så missade jag dig. När jag promenerade tillbaka till kontoret tänkte jag att det är nog många som fortfarande bara ser mig som en. Inte som en del av två eller en halva av något helt. Jag har aldrig i mitt liv känt mig som en av två och nu när jag önskar det mer intensivt än något annat så går det inte i af.

74

Jag har varit stark hela dagen. Jag känner mig stark och fri från allt tungt och klibbigt. Vi har sagt att vi inte ska höras så mycket när du är borta, mest för att jag bara går och väntar och jag måste ta mig ur det. Nu har du smsat och mailat varje dag fast du inte skulle och tidigare skypade vi. Jag vet inte vad det är med vår tajming men nu när jag känner mig helt ok så är du helt knäckt. Du sa att du inte tycker någonting är roligt, du ser att allt är vackert och häftigt, men utan mig spelar det ingen roll. Och jag tycker att det är så konstigt hur vi delar upp rollen som den starka. Men det kanske är så, när du känner att jag inte kraschar tillåter du dig att känna efter? Oavsett så är dagarna utan dig skit, men just nu funkar det och det gör mig glad. Jag nynnar med i bilen, jag träffar folk och jag ringer till vänner fast jag inte tycker om att prata i telefon. Och nu sitter vi och chattar och skämtar om bajs. Det är en bra kväll.

73

Bakfull söndag. Jag sov hos min vän inatt. Jag låg sked bakom henne och sköt upp att få ligga ensam i min säng utan dig en dag till. Men så halv sex imorse ringde det på dörren och hennes dejt kom. Så jag hamnade på soffan med mina tankar. Detta eviga pladder jag har i huvudet. Hur ska jag få tyst på det??

Vi var ute igår. Gjorde oss båda superfina med klänning och kjol och höga klackar. Jag fick mycket uppmärksamhet, behövde inte betala någonting på hela kvällen. Ändå kände jag bara trötthet. Över att jag är så bottenlös på bekräftelse när du är borta att jag klär mig i kläder som inte alls är jag, går till ställen som jag inte trivs på. Och det är inte ens härligt med uppmärksamheten, jag tänker bara på hur mycket finare, roligare, charmigare du är. Hur du luktar och hur du säger att jag är som vackrast på morgonen när jag vaknar med rufsigt hår, oskminkad och med grejs i ögonvrån. Det har ingen sagt innan dig. Och jag har bestämt mig för att lita på varje ord som handlar om när du tycker jag är som finast.
När du åkte kl 5 på morgonen hade vi haft en härlig kväll innan, jag somnade om och sen när jag vaknade kl 10 så visste jag att du var borta, men jag hade stålsatt mig. Jag tvingade bort alla tankar på dig och körde på med min dag. Som slutade i soffan hos min vän och den här dagen har varit bakfull och tung och fylld med massor att göra men med en värk ÖVER ATT DU INTE ÄR HÄR. Du skickade ett sms och berättade var du var och så, sen skrev du att du tittar på en bild jag skickade och känner i hela kroppen att den där tjejen älskar du, att du älskar mig. Och jag älskar att du gör så för du vet att det ger mig lite lugn i hjärtat att veta att du tänker på mig lika mycket som jag tänker på dig, men jag hatar att du alltid alltid åker i väg och att dagarna hemma blir färre och färre, men jag älskar dig så himla mycket att jag kan inte göra annat än att ta en dag i taget, skriva ut all klagan när det blir för jobbigt och sen bara fokusera på annat. Men det är som en annan vän sa till mig, det suger när man börjar hitta quickfix och strategier för att ta sig igenom dagarna som ska vara livet.

72

Jag måste byta fokus. Jag vill inte känna så här och så mycket längre. Jag vill bara luta mig tillbaka, ta emot allt och bara rida ut stormen. Göra det med ett lugnt om att jag står kvar i mitten av mitt eget liv där det viktigaste är att skratta ärligt. Jag vill inte förlora flera veckor per år för att du är borta och det bara blir en smärtsam väntan för mig. Sen när blev det så dåligt att tycka om någon så mycket? Och hur tar jag mig ur det?

71

Han killen jag träffade innan dig har kommit på tal lite nu på sista tiden. Kanske beror på att jag tänkt på honom ganska mycket, eller att du har träffat de gemensamma vänner jag har med honom eller så har du känt att något ligger i vägen. Precis som jag kan känna ibland. Hursomhelst. Du har frågat om honom, jag har tidigare aldrig ens sagt vad han heter men nu försa jag mig. Och du frågar. Jag svarar så gott jag kan men jag har ljugit en gång. Jag kunde inte få mig själv till att svara ärligt på frågan om han har varit ute hos mig i min gamla lägenhet. Den jag hade när du och jag träffades. Du tror att allt startade med dig där jag bor nu och även där jag bodde innan. Och jag kunde inte få mig själv att ta det ifrån dig. Direkt efter kände jag att det här kommer jag att få ångra men då var det försent. Så. Jag har ljugit för dig och det skär i mig.

70

Om man ligger på sidan och gråter så rinner tårarna över näsan och in i det andra ögat. Det känns nästan som att vara under vatten.

69

Jag tänker mycket på kärlek. Det har ju med dig att göra såklart, men också med dagarna, livet, alla tankar som snurrar och jag vill förstå. Jag undrar om det är så för alla. Att kärleken är det enda som kommer åt en på riktigt. Som gör en stark tjej liten och svag, eller får en osäker kille att sträcka på sig och stolt se sig om på gatan när han går ifrån tjejen som just kysste honom mitt bland alla andra.

Hur viljan att bli älskad kan få en att bete sig på de märkligaste vis. Men också hur känslan av att vara älskad skimrar omkring en och gör en till den bästa versionen av en själv. 

Varför lägger jag så mycket tid på att fundera på det här? Jag har tidigare i livet alltid tyckt att min egen lycka är den viktigaste. Nu kan jag utan att tveka sätta din lycka före min. Är det så det ska vara? Är det så det kommer att vara? Kommer det att vara värt det i slutändan? Kommer de stunder då luften tar slut för det finns bara lycka och kärlek att andas att vara så starka att de alltid kommer att vara värt att kämpa för? Eller har sagorna inga riktigt lyckliga slut?

Den lycka jag kände för två år sedan kom långt inifrån mig själv. Jag fyllde mina dagar med min egen lycka och  min dåvarande pojkvän var också en lycka men lite mer i utkanten. Han kom inte riktigt åt mig och jag kom inte riktigt åt honom. Men vi var trygga i det. Vi levde i våra respektive liv och hade bara de bästa stunderna tillsammans. Vi tog fram en modell som passade och det tog inte andan ur oss och vi grät inte ensamma på toaletten eller krampaktigt höll i varandra om natten eller blev knäsvaga när vi såg varandra. Men vi var varma inombords i varandras sällskap och vi var snälla mot varandra och vi gjorde så gott vi kunde. Ibland tänker jag att det kanske var det som var den lyckan som man letar efter. Den lugna som inte krossar en utan ger en plats att andas och gå dit man vill.

Men så är det ju stunderna med dig då ingenting och allt vill få plats i bröstet och världen omkring slutar att finnas för det är bara du och jag och våra hjärtslag som slår bredvid varandra.

68

Du säger ofta att vi är som en liten familj. Att du och jag och vårt hem och husdjuren är en egen liten ö. Att du blir varm i magen av att känna ett litet smakprov på hur det kan vara när det är på riktigt. När du ligger och kollar sporten och jag går och skrotar  på kvällarna eller när jag sitter i soffan och jobbar med datorn i knät och du står i köket och nynnar och lagar mat och sen ber mig duka och vi tänder ljus och pratar om dagen och hur veckan ser ut och om något gjort oss glada eller ledsna. Hur vi har samma tid på morgonen och båda hatar när klockan ringer och snoozar alldeles för många gånger. När jag har duschat står jag och sminkar mig när du står i duschen och det gör inget att det är bilkö för jag kliar dig i nacken när du kör och du säger att det här är livet och jag vill bara pausa. Pausa pausa och behålla sekunder minuter och allt jag och vi känner. Helst i en liten ask så jag kan sitta på pendeln när du inte är hemma och öppna den och bara andas in vår lycka.

67

Vi har haft en helg tillsammans. Det började med tjafs. Skavtiden har kommit tillbaka och det är först idag som det känns lite bättre. Inte för att vi varit osams till nu utan för att lugnet har inte kommit helt än.
Jag spelade martyr hela vår första dag tillsammans. Du hade tagit ledigt och jag var ledig. Jag ville träna och du sa som alltid att det var ok. Men sen kröp det fram att det inte alls var ok och då entrade martyren scenen. Jag sa att jag inte kunde pausa mitt liv bara för att du kommit hem, att du måste förstå att jag skaffar och formar en vardag utan dig som jag vill behålla även om du är hemma. Jag sa att när du är hemma spenderar vi mest tid med dina vänner och din familj och jag vet att det är på de villkoren jag får vara tillsammans med dig utan att du känner att du väljer bort något eller några, jag sa att jag inte kan räkna med dig och gör planer på egen hand och att du inte kan kräva att du ska vara en självklar del i allt jag gör eftersom du alltid åker ifrån mig. Att du är borta ur mina dagar  två veckor och de dagarna eller den veckan du är hemma är det lite som om du är på besök. Du blev sur och kallade mig martyr och fattade inte hur det alltid kunde vara så synd om mig. Jag orkade inte svara utan kände bara hopplöshet.
Så började vår helg tillsammans.

Sen släppte det lite. Jag bet mig i läppen och ansträngde mig för att det skulle vara lätt och du sa snälla saker hela tiden och pysslade om mig. Men det är tufft. Jag älskar dig så mitt hjärta brister och jag vill så gärna att det här ska fungera och vi pratar och vi pratar men det slutar alltid med att du åker i af. Och nu har jag lovat både mig själv och dig att det ska vara lättare och jag märker att jag redan nu börjar planera in saker och boka upp mig och kanske sova hon någon kompis för att inte göra fallet så hårt. Jag är stressad över att jag ska bli ledsen och det är flera dagar kvar. Jag önskar att jag inte tyckte om dig så mycket och vissa stunder vill jag stänga dörren till hjärtat och bara öppna den för lätta, oseriösa och glada bekantskaper, som fyller mig med skratt men inte lämnar några avtryck. Jag vill ha något eller någon att luta mig mot när det är för tufft utan dig, men jag vet att de två världarna aldrig kommer att kunna finnas tillsammans. Och jag vet att jag väljer dig, alltid alltid dig.

66

När du är hemma reser jag iväg, vår underbara tajming. Nu är det du som ligger hemma ensam i sängen. Du har skickat flera sms om hur ensamt det är, hur mycket du saknar mig, att sängen är alldeles för stor mm. Jag har för mycket i huvudet och fokus på jobb för att kunna ta in och förstå. Helt ombytta roller. Jag förstår att det är lättare för dig. Och du kanske kan förstå att det inte alltid är så kul för mig. Du skriver att jag inte säger att jag saknar dig tillräckligt, att jag inte hör av mig så ofta. Jag blir irriterad. Du faller efter en dag men tycker det är jobbigt när jag är deppig efter en vecka.

65

Det är ju ändå det här som är livet. Att känna. Att bestämma med hjärtat och magen istället för hjärnan. Att älska, gråta, skratta. Känna lycka lika starkt som sorg. Känna sakna lika intensivt som mjuka fingertoppar lätt mot huden. Att tro att hjärtat ska brista för varje andetag och förvånas över hur det håller hur ont det än gör. Låta tårarna rinna för att det finns för mycket inuti. Våga finna tröst och ro i ensamheten och lita på att lycka aldrig kan komma med en annan människa utan bara finns där. Skratta så det gör ont i magen och känna en svindlande känsla när du inser hur vackert allt är och hur lyckligt lottad du är för alla du har omkring dig som du älskar. Våga ringa upp och säga förlåt. Äta den sista biten pizza fast du är så mätt att du tror du ska kräkas. Sitta i en taxi ut i natten i fina kläder och läppstift och känna att just den här kvällen kommer att bli underbar. Vakna bredvid någon du älskar. Pirret när du kysser någon för första eller tusende gången. Kunna släppa taget när du vet att det är dags. Att våga lita på en annan människa och ge sitt hjärta till någon som kan krossa det på en sekund. Livet.

64

Nu har jag hamnat i min egna lunk igen. Jag kliver upp lite tidigare på morgnarna för att hinna gå och skrota lite hemma innan jag måste åka och jobba. Laga frukost, kolla lite morgon-tv, hinna sminka mig. Samma när jag kommer hem, jag äter ofta inte middag förrens vid 21 tiden, fyller mina kvällar med träning och annat. Det känns rätt ok. Nu är du bara en molande men svag känsla i magen, som att nåt fattas hela tiden men inte tar över. Det tokiga är ju att snart kommer du hem en kort sväng innan du åker igen, då hinner säkert allt jag byggt upp nu rasa ihop och så får jag börja om. Eller så får jag försöka att inte känna så mycket. Stänga av lite mer.

63

när jag ändå skriver om drömmar så drömde jag om killen jag träffade innan dig inatt. Han satt bredvid mig på en säng och strök mig över håret och pussade mig i pannan. Jag har tänkt på honom en del den sista veckan. Jag har träffat gemensamma bekanta och jag har hört hans namn. Jag undrar hur han mår och om han har det bra. Jag skulle vilja fråga, men jag vet att det är dumt att öppna den dörren. Och jag vet att jag ger tankarna på honom utrymme för att jag känner mig så ensam och tycker det känns hopplöst med allt ditt resande.

Du är min kärlek, men bland undrar jag hur mina dagar sett ut om du inte hade kommit in i mitt liv. Hade vi träffats ändå? Jag vill gärna tro det eftersom jag tror att vi är meningen. Men det kanske finns fler som kunde ha varit meningen?

62

Det är så märkligt, jag har sovit så himla dåligt de senaste nätterna. Jag har vaknat flera gånger varje natt och badat i svett och drömt om ensamhet. Att du lämnat mig, gått ifrån mig utan att vända dig om eller dragit undan din hand när jag försökt ta den. Två gånger har jag vaknat av att jag gråtit. 

Jag borde ju egentligen vara ok nu eftersom jag fyller mina dagar med arbete och träning och samtal med andra n mig själv, men eftersom jag inte får sova är jag ett vrak i af.

61

Det släppte lite igårkväll. Ångesten och ledsenheten blev väldigt mycket lättare. Nu kan jag pusta ut och hoppas på att hålla mig stadig till nästa svacka.
Jag satt och jobbade till 24, då ringde du, ändå borta från andra sidan jorden. Det var helt underbart att höra din röst, vi pratade i mun på varandra och skrattade. Du berättade att du hade en massa planer för vår semester. Att vi kanske kunde resa i samma veva som nåt av dina jobb så att det skulle bli billigare och vi kunde vara tillsammans längre. Jag berättade om alla mina jobb och att vi ska fira när du kommer hem. Fira att vi har varandra och att vi blivit bättre på att vara tillsammans när vi är isär. Vi sa att vi älskade varandra innan vi la på och jag grät inte en endaste liten tår.

60

Jag kanske mår så här för att jag just fick mens. Hoppas.

59

Vi har lovat varandra att bli bättre på att höras när du är ute och reser. Vi är dåliga på att prata i telefon och vi läser in alldeles för mycket i varje andetag och paus och tonläge. Vi ska försöka smsa varandra och behålla lite tillsammans i varandras dagar fast vi inte är på samma ställe. Jag har skickat massor av sms. Du har skickat sms tillbaka. Jag skriver att jag saknar dig såklart. Men jag skriver också att allt är toppen, att jag är glad och att det inte gör något att det är grått och ruskigt ute. Jag skriver att det är roligt för jag har så mycket jobb och inte en ledig stund och att jag har roliga planer i helgen att se fram emot. Jag skriver inte att de blöta snöflingorna som singlar ner lägger sig tillsammans med tårar både på kinden och överallt. Att jag jobbar för att inte behöva tänka på dig och att jag hatar det. Att mina planer i helgen ger mig ont i magen av stress och att jag vaknar varje morgon med svullna ögon och påsar och ringar som gör att jag ser mer död ut än levande. Jag skickar mms på mig själv till dig som jag har fixat till för att jag ska se pigg och glad ut och leva upp till mina sms som ska låta dig slippa oroa dig och ha dåligt samvete för att du åker i från din bräckliga och osäkra flickvän som har ett känsloliv som skulle slå ut ven det starkaste lyckopillret. Där där kan för övrigt kanske vara världens längsta mening.

58

Jag funderar mycket just nu. Det är en ständig dialog med mig själv. Jag undrar varför jag är så stark och cool och tycker så mycket om mig själv när jag är ensam. I mitt egen sällskap är jag helt ok och jag tycker jag att jag är fin utan smink och att det inte gör nåt att jag inte har så stora bröst eller att det är mysigt att gå i tofflor och pyssla hemma. Att det räcker. Att jag inte behöver springa på hippa klubbar eller alltid ha AWs inplanerade med coola personer. Men så när Du är med så vill jag att du ska tycka jag är rolig, jag vill vara full av energi och få dig att skratta och jag vill vara charmig och ha söta ansiktsuttryck och få fin rumpa i jeansen och klä mig kvinnligt för att jag vet att du gillar det. Jag jämför mig med andra och tycker att jag är tråkig och färglös att jag inte är så cool och inne som jag kanske en gång i tiden var. Jag vill köpa märkeskläder för att impa lite på dig, fast du vet att jag skiter i kläder. Och när jag är ensam och står framför spegeln i bara trosor och svankar lite och putar med rumpan och tycker att jag är läcker så får jag samma hållning som en säck när du är med och kryper ihop och tänker bara på att min hud är torr och narig och jag är blek som en liten degklump. Varför det är så här förstår jag inte. Du öser komplimanger och bekräftelse över mig och jag hör vad du säger men inget fäster. Det är som en semester när jag är ensam, då tycker jag att mina kläder är fina och att jag är bra. Men ensam utan dig är ju det värsta som finns så det är inte konstigt att det är svårt att få ihop. Är jag ensam om att ha de här tankarna? Är alla andra trygga glada och lyckliga och älskar sig själva i alla situationer? Ibland känns det så och då undrar jag om man kan få ett recept med piller så att jag kan få känna lika.

57

Jag jobbade sent igår. Kom hem vid 24 och var helt slut. Du hade lagt ut små gulliga lappar runtomkring i huset. När jag hittade en lapp på toaletten där du skrivit att du älskade mig började jag gråta. Igen. Det är så himla himla tomt och jag tycker ingenting är roligt just nu.

56

Nu har vardagen satt igång och du har åkt i väg på din första resa för i år. Det är så märkligt, för under den senaste månaden när vi umgåtts mycket och sovit ihop nästan varje natt så har jag stundtals nästan känt mig lite avtrubbad inför oss. Det har känts som jag inte fått den tiden ensam jag behövt och jag har känt att jag har anpassat mig mycket efter dig och oss och prioriterat dig framför allt. När jag inte varit så kärleksfull och fysisk som jag brukar har du blivit orolig. När vi inte har haft sex så ofta som vi brukar har du frågat om jag inte tänder på dig längre. Din oro har trubbat av mig ännu mer och jag har sagt till mig själv på skarpen att nu får jag skärpa mig, att det viktigaste är att vi har det bra för du är min kärlek och min livskamrat och att jag vill att du ska vara lycklig varje minut tillsammans med mig. Trots det har jag märkt att du gått och tänkt på det här, på oss.

Men så  förra veckan kom det. Ångesten och osäkerheten och all gråt. Jag har frågat om dina ex, jag har frågat hur mycket du tycker om mig. Jag har klankat ner på mig själv, på att jag är blek och inte alltid orkar raka benen. Jag har sagt att jag inte är säker på om det kommer att vara vi. Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Och så gråter jag. Hela tiden, jag gråter när jag ska sova, jag gråter innan du vaknar, jag gråter när du är och tränar och mest gråter jag inuti hela hela tiden för det bara värker. Och så åkte du imorse och ska vara borta länge och jag ville krypa in under ditt skin och följa med och jag försökte memorera din doft och dina händer och fingrar som smeker mig och hur du pussar mig i pannan och stryker mig över håret samtidigt som jag hela tiden vänder mig bort för det gör för ont att släppa fram all saknad innan du åkt. Jag anklagar dig för att du inte visar hur mycket du tycker om mig, fast det är det enda du gör hela hela tiden men det är lättare att vara arg än att gråta och när vi sa hej då och du sa att du älskade mig svarade jag inte utan satt mig i bilen och grät så jag skakade.

55

I mellandagarna kom du med alla dina saker och flyttade in. Jag har varit väldigt försiktig med att vara drivande eller pushande i frågan om du ska flytta hem till mig eller inte. Snarare tvärtom, jag har varit avvaktande och försiktig. Velat att det helt och hållet ska komma från dig så jag inte på något sätt tar ifrån dig det du älskar och där du älskar att vara. Jag är fortfarande rädd att du inte ska trivas och att du innerst inne har ont i magen och saknar ditt liv. Men du säger att du aldrig varit lyckligare och att du älskar att vi alltid kan somna och vakna tillsammans. Jag blir alldeles pirrig av lycka när jag ser dina saker i toalettskåpet och när jag kommer hem och du sitter framför brasan och läser. När jag går och lägger mig före dig på kvällarna och hur du sen kryper ner bredvid mig och kramar mig hårt och jag vaknar till och bara känner värme i hela kroppen och jag kan knappt andas för jag älskar dig så mycket.

54

Det var så länge sedan jag skrev sist. När jag läser det förra inlägget får jag tillbaka den massiva känslan av trötthet, irritation och uppgivenhet jag kände då. Vi har haft kanske 3½ gräl sedan vi träffades första gången. 2½ av dem i december. Tack och lov är det bara att skaka av sig. Vi har haft en tuff månad och vi kom ur den mer helskinnade än innan. Det har hänt massor sen sist. Vi har sagt att vi älskar varandra. Du sa det först, sen gick jag och hade ont i magen för att jag ville så gärna säga det tillbaka men kunde inte. Orden liksom kom aldrig ut. Men så en kväll sista veckan innan jul i bilen på väg till mig så pratade vi om att vi skulle fira julen tillsammans. Att det var första gången för dig. Tillslut sa jag bara till dig. Du vet väl att jag älskar dig? Att du är så speciell för mig att allt tar lite längre tid. För gör jag fel får jag inte en andra chans att göra det rätt från början. Du log och sa att du visste det redan. Jag tänkte att nu är det liksom på riktigt. Det är du och jag.