76

Jag har hållit mig sysselsatt mer eller mindre hela tiden sedan du åkte. Jag glider snabbt till känslan och rutinerna jag hade innan jag träffade dig. Jag går på parmiddagar ensam, smsar runt till mina vänner för att se vad som händer under helgen och nappar på det som känns roligast. Helt fri och så jävla förbannad. Arg för att du gör så här mot mig. Att du låter mig sakta med säkert fasa ut dig ur mitt liv de veckor du är borta för att sedan komma hem några dagar och vända upp och ner på allt och göra mig alldeles förvirrad och splittrad, och sedan bara åka igen. Jag har för första gången berättat för en vän om hur det känns. Om hur känslor av uppgivenhet och trötthet ofta slår mig som ett knytnävslag. Att jag inte berättar för dig hur jag mår och hur jag känner längre när vi pratar med varandra. Hur jag ser alla runt mig göra saker ihop och dela allt från trista vardagskvällar med makaroner och korv till att gå på fest tillsammans, uppklädda och fina, titta på varandra genomrummet och känna hur lyckliga de är som har varandra. Jag har aldrig någonsin varit så ensam som jag är sedan jag träffade dig. Och jag har alltid varit en ganska ensam person. Det känns som vi inte är tillsammans och det känns som det är slut och jag är helt paralyserad för det är så jävla jobbigt att dagarna bara går och jag bara försöker leka glad och skrattar fast jag bara gråtergåtergåter inuti för det är inte så här jag vill ha det.