65

Det är ju ändå det här som är livet. Att känna. Att bestämma med hjärtat och magen istället för hjärnan. Att älska, gråta, skratta. Känna lycka lika starkt som sorg. Känna sakna lika intensivt som mjuka fingertoppar lätt mot huden. Att tro att hjärtat ska brista för varje andetag och förvånas över hur det håller hur ont det än gör. Låta tårarna rinna för att det finns för mycket inuti. Våga finna tröst och ro i ensamheten och lita på att lycka aldrig kan komma med en annan människa utan bara finns där. Skratta så det gör ont i magen och känna en svindlande känsla när du inser hur vackert allt är och hur lyckligt lottad du är för alla du har omkring dig som du älskar. Våga ringa upp och säga förlåt. Äta den sista biten pizza fast du är så mätt att du tror du ska kräkas. Sitta i en taxi ut i natten i fina kläder och läppstift och känna att just den här kvällen kommer att bli underbar. Vakna bredvid någon du älskar. Pirret när du kysser någon för första eller tusende gången. Kunna släppa taget när du vet att det är dags. Att våga lita på en annan människa och ge sitt hjärta till någon som kan krossa det på en sekund. Livet.