58

Jag funderar mycket just nu. Det är en ständig dialog med mig själv. Jag undrar varför jag är så stark och cool och tycker så mycket om mig själv när jag är ensam. I mitt egen sällskap är jag helt ok och jag tycker jag att jag är fin utan smink och att det inte gör nåt att jag inte har så stora bröst eller att det är mysigt att gå i tofflor och pyssla hemma. Att det räcker. Att jag inte behöver springa på hippa klubbar eller alltid ha AWs inplanerade med coola personer. Men så när Du är med så vill jag att du ska tycka jag är rolig, jag vill vara full av energi och få dig att skratta och jag vill vara charmig och ha söta ansiktsuttryck och få fin rumpa i jeansen och klä mig kvinnligt för att jag vet att du gillar det. Jag jämför mig med andra och tycker att jag är tråkig och färglös att jag inte är så cool och inne som jag kanske en gång i tiden var. Jag vill köpa märkeskläder för att impa lite på dig, fast du vet att jag skiter i kläder. Och när jag är ensam och står framför spegeln i bara trosor och svankar lite och putar med rumpan och tycker att jag är läcker så får jag samma hållning som en säck när du är med och kryper ihop och tänker bara på att min hud är torr och narig och jag är blek som en liten degklump. Varför det är så här förstår jag inte. Du öser komplimanger och bekräftelse över mig och jag hör vad du säger men inget fäster. Det är som en semester när jag är ensam, då tycker jag att mina kläder är fina och att jag är bra. Men ensam utan dig är ju det värsta som finns så det är inte konstigt att det är svårt att få ihop. Är jag ensam om att ha de här tankarna? Är alla andra trygga glada och lyckliga och älskar sig själva i alla situationer? Ibland känns det så och då undrar jag om man kan få ett recept med piller så att jag kan få känna lika.