56

Nu har vardagen satt igång och du har åkt i väg på din första resa för i år. Det är så märkligt, för under den senaste månaden när vi umgåtts mycket och sovit ihop nästan varje natt så har jag stundtals nästan känt mig lite avtrubbad inför oss. Det har känts som jag inte fått den tiden ensam jag behövt och jag har känt att jag har anpassat mig mycket efter dig och oss och prioriterat dig framför allt. När jag inte varit så kärleksfull och fysisk som jag brukar har du blivit orolig. När vi inte har haft sex så ofta som vi brukar har du frågat om jag inte tänder på dig längre. Din oro har trubbat av mig ännu mer och jag har sagt till mig själv på skarpen att nu får jag skärpa mig, att det viktigaste är att vi har det bra för du är min kärlek och min livskamrat och att jag vill att du ska vara lycklig varje minut tillsammans med mig. Trots det har jag märkt att du gått och tänkt på det här, på oss.

Men så  förra veckan kom det. Ångesten och osäkerheten och all gråt. Jag har frågat om dina ex, jag har frågat hur mycket du tycker om mig. Jag har klankat ner på mig själv, på att jag är blek och inte alltid orkar raka benen. Jag har sagt att jag inte är säker på om det kommer att vara vi. Bekräftelse, bekräftelse, bekräftelse. Och så gråter jag. Hela tiden, jag gråter när jag ska sova, jag gråter innan du vaknar, jag gråter när du är och tränar och mest gråter jag inuti hela hela tiden för det bara värker. Och så åkte du imorse och ska vara borta länge och jag ville krypa in under ditt skin och följa med och jag försökte memorera din doft och dina händer och fingrar som smeker mig och hur du pussar mig i pannan och stryker mig över håret samtidigt som jag hela tiden vänder mig bort för det gör för ont att släppa fram all saknad innan du åkt. Jag anklagar dig för att du inte visar hur mycket du tycker om mig, fast det är det enda du gör hela hela tiden men det är lättare att vara arg än att gråta och när vi sa hej då och du sa att du älskade mig svarade jag inte utan satt mig i bilen och grät så jag skakade.