4

Det är lite som en berg och dalbana. Jag pendlar mellan att sakna och att inte vilja tänka. Jag tycker att du är det bästa som finns i hela världen, men jag förstår inte varför jag känner mig så sviken av dig hela tiden. Du sviker mig inte. Eller du kanske gör det, men det är i såfall för att skydda mig. Du vill att jag ska skratta ärligt och du vill få vara med i min glädje. Men när jag känner i magen att det är något som skaver har jag så ofta rätt. Men dig väljer jag att låta mycket passera, jag vet att du inte vill mig illa. Du vill mig bara väl. Men ibland blir det fel och då hanterar du. Jag hanterar hela tiden. Mest mig själv. Jag reglerar mig som om jag vore ett ljudbord eller en lampa med dimmer. För att hela tiden vara i rätt nyans.